Sitter i soffan med ett glas vitt vin och avnjuter veckans härliga fartfyllda tempo. Tvillingarna är inne i den värsta trotsålder jag någonsin upplevt. Jag intalar mig att det går över fort, talar ljudligt med pedagogisk röst och tillrättarvisar bestämt. Micke har funderat på om vi skulle kunna göra oss av med barnen? Jag vet att han skojar men är det inte okej att känna total frustration ibland som förälder då?
Alltså man är ju inte en sämre förälder för att man tycker det är jobbigt ibland. Man får känna sig maktlös och misslyckad som förälder.
Jag är ingen expert i ämnet, men jag är mamma till åtta underbara barn som varit i alla dess olika faser i livet man kan tänka sig. Och ännu är nog inte det sista kapitlet i den upplevelsen skriven.
Veckan innehöll inte bara treårstrots, vi har firat en glad Adam som fyllt fem år också. Han fick precis det han önskade sig. En cykel av mormor och morfar, ett leksaksdäck som man kan skjuta iväg så det studsar häftigt, en leksaksbil och geggamoja. Så fick han världens lyckligaste mamma och pappa också såklart.
Så har det som vanligt också varit en herrans massa träningar. Inte för mig själv tyvärr men så fort jag bara kan så ska jag fasen komma igång igen! Jag saknar träningen så otroligt mycket. På måndag är det dags för magnetröntgen, och efter några dagar så får jag svar. Ju längre tid det tar desto bättre är väl oddsen…
Gillar min skjorta från H&M, mitt bästa höstköp.
Imorgonbitti ska vi åka på fotbollscup med Wilson 🙂 Kanske är dags att komma i säng…
Sov gott alla fina ♥