Inget är som väntans tider sägs det. När man väntar barn så känns det alltid som tiden går så långsamt. Man vill ju inget annat än att få hålla det lilla knytet i armarna. När förlossningen sen närmare sig och det blir ett faktum att man äntligen ska få se det man väntat på så länge så undrar man vart tiden tagit vägen. Även om jag varit totalt förberedd på att jag ska snart ska bli mamma så har värkarna alltid överaskat mig. Så det var så här det kändes here we go again. Men inget är så gott som fikan efter förlossningen när det lilla underverket ligger så oberörd och fridfull ihopkurad i sin lilla balja.
Idag kommer lilla Ina hem. Johanna har för första gången i sitt liv blivit mamma. Det får mig att tänka på när jag blev mamma för första gången. Jag var bara femton år, men trots våran åldersskillnad så är tankarna och känslorna ungefär desamma. Och jag kommer så väl ihåg den dagen jag lämade BB och fick ta med mig Victor hem.
Men när landar man egentligen? För vardagen kommer ju trots allt. Jag kan än idag prata om Victors födelse precis som om det var igår. Jag har nog inte landat ännu? Jag tror det kallas lycka. Och jag har mycket att vara lycklig över här i livet. När man är mitt uppe i allt så kan det ibland kännas tufft, men jag skulle absolut göra om allt om och om igen.
Någon frågade mig om det var något speciellt de skulle tänka på som nyblivna föräldrar? Och det ända jag kan säga är njut av tiden och tillvaron. Ta dagen som den kommer och lär känna den lilla bebisen. Tiden går fort så utnyttja den väl. Om tjugoett dagar så fyller min förstfödda son fjorton år. Lustigt det kändes som igår…