Jag har läst igenom kommentarer flera gånger. Får tårar i ögonen. Vilka historier! Jag kan bara föreställa hur otroligt påfrestande det måste vara att gå igenom alla behandlingar och undersökningar. Däremot vet jag att det alla gånger är värt det när man lyckas och sitter där med sitt lilla barn i famnen. Alla kan inte bli gravida av en eller annan anledning, men tur är att det finns hjälp att få.
Det känns som en självklarhet att vara ett stöd för min allra bästa vän. Och jag uppskattar verkligen att ni tog er tid att berätta om just era erfarenheter. Jag vet att även hon uppskattar det. Hon har läst dom också. Jag tror att en liten gnista tändes hos henne. Det måste vara svårt att vara optimistisk i en sån här situation när man pendlar mellan hopp och väntan, väntan på att den där lilla stickan äntligen ska visa ett plus. ”Jag kommer aldrig få några barn, jag vet det!” Men jag försöker intala henne att vara mer positiv.
För nio år sedan påbörjade hon en utredning, då visade det sig att hennes dåvarande man hade dåliga ”simmare”. Det blev liksom för mycket så hon lade ner allt. Jag var så ledsen för hennes skull. Straxt efteråt blev jag gravid med William, och hade det förövrigt ganska jobbigt själv i livet just då. Det tog emot så mycket att berätta för henne. Det kändes som om min lycka blev hennes sorg på något sätt. Även om det egentligen inte var så, så kändes det som det. Hon ville uppleva en graviditet, en förlossning och en nyfödd bebis. Jag gav henne det. Hon fick följa med till mödravården, och hon fick vara med när William föddes. Skulle jag kunna så skulle jag mer än gärna ge henne ett barn också men jag kan inte. Kanske kan jag donera mina ägg?
Jag ska plugga på så mycket som möjligt om det här och hålla alla tummar jag kan!