Tidigare imorse när solen kom fram. Jag älskar våren numera, som yngre hade jag svårt för den. Mådde alltid lite knas inombords, kan inte förklara riktigt hur men känslomässigt.
Våren kom att bli ännu jobbigare när min pappa lämnade mig. Kanske visste jag redan att det skulle hända, undermedvetet? Långsökt, eller så hör det ihop? Årsdagen är snart här, imorgon är det 19 år sedan min pappa tog sitt sista andetag. Nej tiden läker inga sår, men man lär sig att leva med dom. Och man får acceptera och hitta ljusglimtar från det fina som man haft ihop.
Våren var så vacker då, lika vacker som den är nu och därför väljer jag att älska den. För jag vet att han skulle velat det, och även fast han inte finns längre så har han lärt mig att se det fina i det jobbiga.
Jag tänker på Karin Boye, ja visst gör det ont. Undrar om vi kände likadant? Hennes dikt ja visst gör det ont beskriver det jag känt väldigt bra.
Men våren ändå, förutom att knoppar brister – nu kan vi äntligen njuta av värmen och det är underbart! Vi försöker vänja Amadeus vid att sitta i sittdel istället för liggdel, men han är inte jätte förtjust i sittdelen. Gillar den inte alls. En liten stund accepterade han att sitta i den sen fick jag byta.
Livias gamla adidas passade perfekt på Amadeus fot. Perfekt när de kan ärva kläder av varandra. Dom här skorna hade Livia när hon var 1,5 år, brorsan kan ha dem när han är 7 månader. Så himla roligt hur olika det kan vara.
Amadeus läkare ringde förut, vi får just nu medicinera med en pariboy inhalator på grund av förkylningsastma och akut bronkit. Det var en stor pojke hörru du! Rejäl kille. Snart 12 kilo och bara 7 månader! Varenda en som jag träffar säger samma sak, förra veckan så träffade vi 5 olika läkare och alla sa samma sak. Läkaren på bvc förutspådde ju att våran minsting skulle bli precis tvärtom, en stor kille. Min farfar var väldigt lång, och hade händer stora som dasslock. Det kanske kommer därifrån?
Livia blev också dålig häromdagen, eller rättare sagt jag märkte att hennes blåmärken var på väg tillbaka. Det betyder att hennes trombocyter hålla på att falla. Jag och onkologen i Linköping kom överens om att han skulle lägga in en remiss som ligger aktivt hela tiden så jag lätt kan åka och ta prover om jag misstänker att ITP immunologisk trombocytopeni är på väg att komma tillbaka.
Min känsla stämde. Livia har ITP igen. Hela hennes kropp är full av blåmärken. Och de blir fler och fler.
Mitt hjärta går sönder av oro. Jag tycker det är hemskt jobbigt. Man kastas mellan hopp och förtvivlan. Även om hon haft detta nu ett par gånger så har hon hämtat sig bra och hennes benmärg jobbar för att producera nya trombocyter. Läkaren har då varit positiv och tror ändå att hon kan bli helt frisk men att det inte är ovanligt med några skov.
Jag har ändå känt på mig att det hon ska få det igen, att det kanske är här för att stanna. Jag hoppas verkligen min magkänsla INTE stämmer! Hon måst bli frisk det bara är så
Jag fick precis ett samtal från onkologen och de vill undersöka Livia lite närmare nu. Just eftersom hon faller så lågt och så ofta nu. Det känns bra att vi får så bra stöd och att det alltid finns hjälp ett samtal bort.
Nu vill man undersöka trombocyterna lite närmare och därför får vi åka in till Kronprinsessan Victorias barn- och ungdomssjukhus i Linköping och träffa personalen på barndagvården onkologi. Om två veckor är det dags och fram tills dess så hoppas vi att inget annat händer och att Livias kropp orkar att reparera sig.
Jag tar en dag i taget, försöker skingra tankarna så mycket jag bara kan. Men det är enklare sagt än gjort. Vi varit i situationer tidigare som varit minst sagt utmanande, den paniken jag kände när Adam var liten och sjuk var fruktansvärd. Vi höll på att förlora vårt barn då. Idag är han frisk och stark och allt gick bra. Hoppas vi kan se tillbaka även på denna tid och att Livia blir frisk. Annars lär vi oss att leva med det på ett eller annat sätt. Det kommer bli bra
Ledsen för deppiga inlägg här ibland, men så är livet. Upp och ned, saker händer och jag vill vara öppen med att jag kanske inte mår så bra alla gånger fast jag försöker hålla humöret uppe. Men jag vet att ni förstår. Tack!
Under dagen har vi varit ute i trädgården. Kollade till alla mina kallsådder. Just nu har jag 12 godislådor fulla med ”godis”. Tänk alla vackra blommor som förhoppningsvis ska förgylla våran vardag i sommar. I växthuset ska det bli tomater så småningom.
Alla mina dahliakrukor ska tvättas av och trädäcket ska rengöras. Och sedan har vi planer på att tillverka egna stora krukor i betong. Vi testad lite förra sommaren och det blev faktiskt riktigt bra. På bilden nedan längst ner till höger kan man se två små krukor som vi gjorde själva.
Magnolian knoppar, jag håller tummarna för att det ska komma blommor i år. Förra året blev det inga blommor. Jag förstår inte varför, men den kanske inte trivdes? Den såg lite vissen ut om jag ska vara ärlig. Vi bestämde oss för att flytta magnolian för att förhoppningsvis göra den lite gladare. Och jag tycker ändå att den ser finare ut nu så jag håller tummarna för att den ska ge blommor. Om inte annat så kan det ju ta några år för trädet att etablera sig. Eftersom den inte gillar kalk så har jag både planterat den i rodrododendronjord och väljer att gödsla med rododendrongödsel.
Kejsarkronan är på gång. Jag grävde bort den förra året, eller ja jag trodde att jag hade gjort det. Men nej den verkar ju onekligen komma igen. Anledningen till att jag grävde bort den var att jag fick fel färg på den när jag planterade den. Jag köpte halmgul kejsarkrona med limefärgade blommor. Men upp kom oranga. Dt är väl inte hela världen för den blommar ju bara under några veckor i maj. Det som är häftigt med den här blomman är att den lockar till sig fjärilar och avskräcker sorkar och råddjur.
Willes fläderbuske eller jag kanske ska skriva träd har verkligen tagit för sig i trädgården. Jag ska beskära den i dagarna som kommer nu. Tänker att jag kanske ska passa på att försöka ta några sticklingar på flädern. En nyutslagen knopp nu i april och i maj blir en bra stickling när den bryts av md klack.
Tror jag kanske har en vännina som väldigt gärna vill ha en egen fläder 😉 Angelica får ofta sticklingar av mig.
En glad busunge som sitter i liggdelen. Nöjd över att han vann fighten 😀 Haha! Jag glömde nämna det förut men den här sötnosen har fått en tand till. Och flera är på väg!
Nu ska vi äta sen middag och sen ska jag ta en lång varm dusch.
Ta hand om er!
Kram / Madeleine
