Jag vet inte hur många ritningar jag har tittat på? Jag drömmer mig bort och har allt planerat i huvudet. Ett nytt projekt drar snart igång hoppas jag (beroende på väderförhållandet). ”Huset” ska bli större och de snart vuxna kidsen får flytta ut. Vi ska riva hönshuset och bygga ett beboeligt litet hus på trädgården.

Det här har jag fått inspiration ifrån och det är ungefär såhär huset ser ut i mitt huvud…

Eller såhär kanske?

Allt är inte helt bestämt ännu, jag skulle helst vilja ha två rum om det går. Har börjat skissa på en helt egen ritning på hur det kan se ut.

Jag tar gärna emot tips och råd. Har någon av er byggt något liknande? Hur lång tid tog det? Vad ska man tänka på?  Dela gärna med er och berätta 🙂

Kram / M

Efter en morgon med kaos så kan jag nu pusta ut med en kopp kaffe. Alla barnen är på skolan och förskolan förutom Emmy som börjar klockan 10 varje dag. Tuva-Li och jag hade en fajt tidigt i morse, det blir en fajt med henne nästan varje morgon om man inte pratar med henne och kommer överens om hur morgonen ska se ut kvällen innan. Får hon inte sina favoritstrumpor eller rätt kläder så blir det ett stort problem för henne hela dagen om man har otur. Hon vill ta på sig i rätt ordning och på rätt sätt. Det här är något som har kommit senaste tiden. Jag glömde proceduren igår kväll så det hela slutade med gråt och skrik i morse. Hittade inte strumporna hon ville ha och fick till slut tvinga på henne skorna och overallen innan vi åkte. Det går liksom inte ens att muta med något, jag försöker prata henne ur det men NEJ, hennes sätt eller inget. Jag hoppas hon växer ifrån detta fort.

Det gäller att man har tålamod med lilla fröken. Micke fixar det inte, han gråter nästan av frustration. Du får ta henne jag fixat det inte jag blir galen. Helt säker på att många kan känna igen sig av situationer som dessa. Man får hjälpas åt och hitta ett system som funkar och man måste samarbeta i föräldraskapet. Väldigt lätt att skriva jag vet! Jag är nog mera den pedagogiska av oss två och jag har bättre tålamod. Micke undrar ofta hur fasen jag bara kan stänga av och inte explodera. Men det gör man ju ibland, fast inombords kanske. Jag tycker också att det är viktigt att man berättar för barnen vad konsekvenserna kan bli i olika situationer. Vi har pratat sååå många gånger med Tuva-Li och vi har också sagt att det faktiskt är mamma och pappa som bestämmer. Men ibland funkar ju inte det heller och då måste man hitta andra sätt som funkar som att förbereda kvällen innan vilket jag glömde igår!

Jag och Emmy har hunnit med en promenad nu på morgonen och matat pippin. Nytt år nytt löfte! Inte minst för att jag behöver träna upp kroppen men också för att bromsa och ”stoppa” endometriosen. När jag var som mest vältränad så mådde jag som bäst. Och vad man har sett så mår man bättre av träning och motion om man har endometrios. Vägen dit är ju inte direkt spikrak men jag gör mitt bästa. Helt sjukt att min kropp förfallit på så kort tid. Det tar tid att bygga upp den igen men jag ska banne mig fixa det.

Snart är det dags att lämna EmmyLou på förskolan sen ska jag gräva ner mig i massa jobb.

Hur ser eran dag?

Kram / Madeleine

Tillsammans mot cancer, nejtillcancer galan. Hela dagen har jag gått med ångest. TV4 ihop med Cancerfonden har samlat in pengar genom att visa nejtillcancer galan. En otroligt viktigt gala för att samla in pengar till cancerforskningen. Men det väcker också minnen och det är just det som får mig att känna ångest. 

Kommer man någonsin över smärtan och sorgen? 

Det har gått många år nu, tolv år i april för att vara exakt. Men saknaden väller liksom över mig som en ångvält ibland. Detaljer gör sig påminda genom en doft, ord och vad som helst. Sådant som jag förträngt kommer tillbaka starkare än någonsin. Beror det på att jag inte sörjde när jag skulle? Var det för att jag bestämde mig för att vara stark då som jag känner mig så svag nu? Min fina pappa. 

Samtidigt har jag blivit äldre, existensiella tankar blir mer verkliga. Små saker blir stora och man värderar livet på ett helt annat sätt. En av tre får cancer, vem blir det nästa gång? Man kan undvika faktorer som är cancerframkallande, men idag kan man få cancer av allt känns det som. Tänker man på det för mycket så blir man ju dum i huvudet. Åtminstone jag. Så hur ska man förhålla sig mot skiten? 

Att min pappa gick bort har tagit hårt. Såklart som det gör för alla som mister någon. Idag under nejtillcancer galan så kunde jag inte fortsätta att titta, det bara gick inte. Gick ut i köket och började diska medans jag brast i tårar. Ville inte visa barnen som var vakna.

 Jag har samlat in pengar till Cancerfonden tillsammans med Sahara Silver. När min bror cyklade ride of hope så designade jag ett armband som symboliserade teamets kämparanda till förmån av Cancerfonden. Jag är månadsgivare. Och jag gör så mycket jag kan, men ändå känns det som jag vill göra mera! Så därför så vill jag uppmana alla att göra vad de kan. Skänk en liten peng till Cancerfonden varje månad eller när ni kan. Det gör så otrolig skillnad! 

Just idag tänker jag lite extra på min fina saknade vän Anna ❤️   

Du fick i alla fall gå på gala och ha på dig din nya rosa balklänning. Du var orolig för om din nya frisyr skulle passa ihop med din klänning. Men du hade inget att oroa dig för, du var den vackraste på hela galan!  Saknar dig… 

Kram / Madeleine 

Den här söndagen började precis som vi gillar det. Vi låg kvar länge i sängen och gosade tills Emmy bestämde att vi skulle gå upp. Hon är så söt, ligger man kvar i sängen och råkar blunda så skriker hon ”Mammaaaaaaa” för att vara säker på att man inte somnar liksom. Sen skrattar hon när hon lyckats.

Vi lyxade till det med rostade mackor med marmelad, kvarg och musli framför teven. Jag bläddrade i en inredningstidning och fick små pussar mellan varven av både EmmyLou och Tuva-Li. Engla-Freja var först på med ytterkläderna för att gå ut och göra snögubbar, man måste ju passa på medan det är plusgrader. Strax därpå så fick hon sällskap av sina ”hemska” småbröder. Ja det var så de fick heta efter att de förstört alla hennes snögubbar.

Jag har plockat bort nästan allt från julen nu. Skönt när det är gjort. Snön får gärna ligga ett tag till men åh vad jag längtar till våren nu. Ljusa varma pastellfärger och blåa och vita toner som ska få pryda mitt vardagsrum.

Har hitta två vackra porslinslampor som kommer bli jättefina i vardagsrummet. Ska visa dom när dom har kommit.

I vår ska vi också påbörja projekt attefallshus. Just nu har vi ett gammalt hönshus på gården, det ska byggas om så man kan bo där. Eftersom vi är så många så är det lösningen på att få plats och de stora grabbarna får ett eget krypin. Men jösses vilken djungel det är. Det finns så många olika ritningar och lösningar. Jag ska nog slå en pling till min vän snickarBjörn, han är ju proffs på sånt här! Sen kan jag ta en kaffe med hans toksnygga fru också, det är jag proffs på. För er som har missat det så kan ni faktiskt läsa Björns blogg nu, ni hittar den HÄR! 

Jag vill passa på att tacka för att grattishälsningar från förra inlägget! Min vän blev djupt berörd av alla kommentarer både här på bloggen och på instagram. Tack ♥

Kram / M

Jag är så otroligt tacksam för min stora familj. Tänk vilken rikedom, jag har fått nio fantastiska barn. Inget jag planerat men otroligt välkommet.

Jag lider med de som inte kan få barn, jag kan nog inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara. Men jag kan försöka att förstår. Min allra äldsta och bästa vän har försökt skaffa barn i över 12 år. Efter många motgångar och upprepade försök med både hormonbehandlingar och annat så gav hon upp med en stor sorg i hjärtat. Och trots att hon fick veta väldigt tidigt att hon antagligen inte skulle bli mamma så kämpade hon och var alltid stark. Hon är en sådan människa som alltid är stark. Men jag känner henne och jag vet att hon skrek inombords.

Som bästa vän är det inte alltid lätt att veta hur man ska hantera en sådan sorg, definitivt inte heller när det är så stor kontrast på våra liv. Det har inte heller alla gånger varit lätt för mig att berätta att jag återigen ska bli mamma igen, för varje gång har det blivit jobbigare och jobbigare. Nästan så man skäms för sin situation, för det är ju så orättvist! Här kan jag producera barn på löpande band men min bästa vän kämpar och krigar för att åtminstone få ett barn! Ibland kan man undra varför livet ska bli så komplicerat. Tänk om alla hade samma villkor?

Jag har alltid sagt att den dagen kommer!

Jag har alltid funnits där och gett mitt stöd. Försökt inspirera, peppa och ibland bara varit ledsen ihop och gråtit. Jag har erbjudit mina ägg du kan få ta hela min livmoder! Jag ville ju att hon skulle få uppleva hur det är att bli förälder, få känna den största kärleken i livet. Och jag har alltid sagt att den dagen kommer! När William föddes så fick hon vara med på förlossningen. Det var det finaste hon upplevt sa hon, med blandade känslor. Och jag sa till henne att hon fick låna den upplevelsen till den dagen hon själv skulle bli mamma, för allt i världen så skulle hon ju någon gång bli mamma. Det är bara är så!

Efter allt hon har gått igenom med gastric bypass, gått ner över 100kg, fått tarmvred, opererat bort gallan, fått hjärtproblem till följd av gastric bypassen och opererat hjärtat flera gånger. Tagit hand om sin familj runtomkring och trots detta jobbat och slitit. Tagit hand om ett flyktingbarn som bott hos henne. Någon gång måste det bli hennes tur!

En dag i oktober så fick jag ett sms Jag mår konstigt, känner mig yr och mår illa. Och har ont i ryggslutet. Jag visste direkt! Hon är gravid! Ta ett gravtest! Men jag fick till svar att jag kunde gå och dränka mig! Efter mycket om och men så tog hon ett gravtest hemma som visade svagt positivt. Jag åkte och hämtade henne och sen åkte vi upp till gyn. Jag följde med in som stöd och de gjorde ett vaginalt ultraljud som visade att det faktiskt var hennes tur nu, hon var faktiskt gravid! Jag började gråta (och nu gråter jag igen) kramade om henne och sa att du ska bli mamma! Hon fick inte fram ett ord, hon pratade inte på två timmar. Chockad och trodde inte det var sant, men såklart överlycklig! Jag är så otroligt glad för henne skull, svårt att sätta ord på det.

Första bilden på bebis ♥ Vi längtar efter dig!

Jag ska vara med på förlossningen, det blir en ny erfarenhet för mig som niobarnsmamma. Jag har alltid sagt att jag velat bli barnmorska, det här kanske inspirerar mig ännu mera?

Grattis ännu en gång älskade vän!

Kram / Madeleine

Det beskriver mig ganska bra, slemmig med många armar. Nej vars inte så slemmig kanske men många armar har jag. Det måste jag ha. Idag har jag jobbat, suttit i telefonmöte och planerat lite av våren. Det känns som om jag har en väldigt rolig vår framför mig. Mycket roliga jobb och utmaningar. Samtidigt så har jag haft alla barn hemma. Det skulle vara roligt att dokumentera en hel dag i mitt liv, från morgon till kväll. Det blir såklart lite rörigt ibland, men jag har hittat sätt som funkar för mig.

Jobbet på artbyem.se fortsätter också. Satt och redigerade lite bilder och hittade några gamla bilder på en av mina modeller från i höstas, det ser kanske varmt ut men jäklar vad kallt det var den här dagen. Jag kommer inom kort att förutom en hel del nya photoart tavlor också presentera inredning. Jag hoppas ni kommer gilla det!

Hittade en annan liten modell också, min alldeles egna modell, EmmyLou ♥

Alla mina foton symboliserar något för mig. Intressant hur alla tänker och känner olika. Just nu längtar jag efter att få fånga det där speciella med linsen igen. Det kommer.

Mellan allt så hann jag med ett samtal med min vännina Petra som nyss fått sitt andra barn. Tänkte jag skulle hälsa på henne någon dag snart så jag får snosa bebis. Det finns inget som luktar så gott som en nyfödd bebis. Apropå bebis, jag ska berätta något för er. Men jag håller på det tills imorgon.

Nu ska jag krypa ner under täcket med en värmefilt över magen, för imorgon är det full rulle igen!

Kram / M

Hej alla fina. Jag har legat med smärta en minst sagt smärtsam mensvärk. Det är fan hemskt, ja jag svär. Kanske lite för mycket information (det bjuder jag på i så fall) men man skulle kunna tro att någon blivit slaktad. Det är värre än när man fött barn. Man får köra en supersexig dubbelbinda delux och hoppas att man inte läcker. Igår höll jag på att börja tjuta, eller ja jag började väl tjuta. Satte mig i soffan och insåg efter några minuter att soffan var full med blod. Min.Nya.Soffa. Gaaaah jag blev galen! Tvätta fort som fasen, benen randiga som polkagrisar och jag smått hysterisk! Fläckarna gick bort med kallt vatten och potatismjöl. Colin undrade vad jag gjorde imorse när jag dammsög bort mjölet.  ”mamma varför ligger det mjöl i soffan?, det är väl lite dumt?” Ja jo, så fick jag förklarar att mammor och tjejer blöder ibland, men Colin trodde inte riktigt på mig. Han gick ut till sin pappa och frågade och då hörde jag en helt annan förklaring på varför det varit blod i soffan. ”Jo du förstår Colin att morsan gav mig en rak höger igår så jag började blöda på läppen!” Och så pekade han på sitt munsår. Colin blev mållös och tittade argt på mig, sen log han och skakade på huvudet. ”Men Micke!!!!!” Jag förklarade givetvis att pappa bara skojade, men känner jag Colin rätt så skulle han likagärna kunna dra pappas rövare på dagis. Nej Micke har inte fått en höger av mig, inte än i alla fall! Haha.

Idag skulle vi åka till Linköping och tittat på Oliver som har spelat DM, tyvärr så fick vi ställa in eftersom jag mår som jag gör. Jätte tråkigt och jag blir så sur på att endometriosen ska få styra allt jag ska göra. Men vi höll kontakten genom sms och på eftermiddagen som fick jag veta att dom hade vunnit allt! Duktiga fotbollsgrabbar!

Istället så var vi hemma, Micke åkte lite pulka med kidsen och sen så avrundade vi med att grilla till allas stora förtjusning 🙂

Medans Colin och pappa skötte grillen så fixade jag sallad.

Tuva-Li gosade med Trasan ♥

Angelica, Victors flickvän gosade med Devil innan hon övertalades att köra armbrytning med Engla-Freja och Colin.

Colin vann!

Många av er har undrat hur vi sitter när vi äter? Just nu har vi en köksö och kring den sitter sju stycken, vi kan sitta åtta. Och de större sitter sitter vid matsalsbordet i vardagsrummet. Alla sitter inte vid samma bord men ändå så pass nära att man kan prata med varandra om man vill. De stora grabbarna sitter ändå gärna vid det stora bordet. Självklart skulle det vara roligt om alla kunde sitta vid samma bord men som det ser ut idag så går inte det. Vi tänker inte på det, och det är inget som stör oss. På bilden nedan så ser ni matsalsbordet från köksön…

Nu ska jag skjutsa Victor och Angelica till bion, de ska kolla på en man som heter Ove. Har hört att den ska vara riktigt bra. Jag började läsa boken, men läste aldrig klart den. Sen ska jag hem och lägga mig i soffan (med plastad frotté hahaha)

Kram / Madeleine

Året 2015 började förväntansfullt och helt fantastiskt. På tisdag för exakt ett år sedan så fick jag nyckeln i handen till huset vi bor i. En dröm gick i uppfyllelse och mina barn skulle få en egen trädgård. Otroligt tacksam över att få skapa ett nytt hem till familjen så påbörjades renoveringen i villan i Holm.

Och i exakt ett år så har huset fått sig ett rejält lyft både invändigt och utvändigt.

Förebilder hallen…

Efterbilder hallen…

Förebild sovrummet…

Efterbilder sovrummet…

Drömde om ett nytt kök och en mera öppen planlösning och efter mycket om och men så bestämdes det att det skulle bli ett kök från epoq.

Förebilder köket…

Efterbilder köket…

Till slut så blev köket ganska klart! Det har blivit familjens hjärtat där alla samlas och hjälps åt att laga mat.

Vi installerade larm och kopplade ihop luft luft värmepumpen med en app som verisure har! Kalasbra, ekonomiskt och klimatsmart!

Vardagsrummet blev ommålat och till slut så kunde jag bestämma mig för en tapet efter ett himla velade fram och tillbaka. Det blev ny soffa och inredning och nu får vi plats mycket bättre. Och det som gör mig mest varm i kroppen är att jag äntligen fått min farmors skåp omlackerat.

Mellan all renovering inne i huset så fick trädgården sig ett lyft också. Staketet byttes ut mot nya thujor kring hela huset. Ett minst sagt slitsamt arbete, och därför så är jag otroligt glad över att vi valde att leja bort arbetet till thujor.se

Och när värmen slog till så planterades även nya träd och blommor…

Sen fortsatte renoveringen inne i huset. Olivers rum såg ungefär ut som Engla-frejas rum innan, heltäckningsmatta och inrökta gula väggar. Men efter lite kärlek så ser det ut såhär…

Gråa väggar, nytt golv och en ny svart dubbelsäng. Allrummet på övervåningen som också används som lekrum/sovrum blev också renoverat på samma gång.

Sen blev det Tuva-Lis tur, hon hade längtat efter att få ett riktigt rum med ett fönster och det var precis vad hon fick 🙂

Kvar var Engla-Frejas och Victor rum, en toalett och tvättstugan kvar att renovera. Med inte så mycket tid kvar på året så skulle vi inte hinna att fixa allt det på en gång. Engla-Freja önskade sig ett nytt rum i julklapp och därför så lade vi vår sista energi att fixa hennes rum innan jul. Det blev uppskattat och vår stora prinsessa grät av lycka när hon fick se resultatet.

Engla-Frejas rum förebild…

Engla-Frejas rum efterbilder…

 Äntligen kunde vi också vara ute i trädgården och njuta av att vi har ett eget litet ställe, barnen kunde få sin studsmatta och spela fotboll på baksidan. Och jag kunde pyssla i trädgården.

Det blev trots allt några stunder över mellan allt att få koppla bort alla måsten och bara umgås med nära och kära. Vi besökte Karlstad, vi åkte till Göteborg, ullared och jag hängde med väninnorna på Öland. Även om jag pratar med dom flera gånger i veckan på telefon så är det så otroligt skönt att få komma hemifrån och ladda batterierna. Hade önskat att jag kunde varit med flera gånger, men renoveringen har varit prio ett. Under 2016 så kommer jag kunna vara med på flera saker med gott samvete. Jag har också haft många roliga uppdrag och jobb. Träffat nya människor och funnit nya vänner.

Trasan och Elsa flyttade hem till oss och de två ragdollkatterna har blivit två nya kära familjemedlemmar. Victor fick känna baksidan av kärleken både en och två gånger innan han till slut träffade den rätta. Adam blev kär i Leia och fick sin första puss. Wille och Marina har varit ett par i tre år nu och Colin har rymt till grannfickan Molly både en och två gånger detta år. För att inte tala om hur många gånger vi varit sjuka det gångna året. Många bakslag och inställda planer. Många vab dagar och ledsna ögon. Äckliga och onödigt kostsamma löss har också återkommit sådär hundra gånger känns det som.

Min lilla skatt EmmyLou fyllde ett år och började på dagis♥

Charlie fick ett litet modelljobb som han prata stolt om i flera veckor. Jag besökte några mässor och fotade en hel del, jag kan också stolt säga att jag numera är egen företagare. Förutom mitt arbete som skribent, copywriter och bloggare så har ju alltså ännu ett jobb. Micke fick ett nytt jobb direkt när han slutade på Phone House, numera är han på XL bygg. Han trivs som bara den och säger att han hittat hem. Vi skrattade många gånger åt säsongens Familjen Annorlunda, det var nog sista gången vi medverkade där. Victor fick tatuera sig, något han pratat om i flera flera år. Jag var väldigt negativ till det, men nu har jag accepterat det och hans val av motiv övertalade mig. Oliver och jag har kommit varandra närmre och vi kommer alltid kunna prata med varandra på ett sätt som bara vi kan. Han kämpar med skolan och sitt stora intresse fotboll och jag är sååå stolt! Jag är väldigt glad att ha min mamma och Håkan. De betyder så mycket för oss och har funnit för oss så mycket under året.

Förutom alla otroligt fina stunder som jag är tacksam för så har det också funnits en hel del tråkiga stunder också. Men jag tänker att sådant är väl livet. Det kan inte alltid vara rosa moln, glada barn och fridfullt. Året 2015 var året som jag fick min sjukdom konstaterad. Jag har Endometrios. Jag började äta medicin och hade inte lika ont vilket var otroligt skönt, men successivt så började jag må sämre på andra plan. Det kröp sig på, hormonerna fick mig att bli avtrubbad och sakna livsglädje. Jag gick upp väldigt mycket i vikt och kände att jag inte stod ut! För några veckor sedan så slutade jag med medicinen. Sakta men säkert så har jag börjat bli mig själv igen men värken är ibland olidlig och det känns inte som någon i hela världen kan förstå mig. Många gånger biter jag ihop för familjens skull, ibland berättar jag men ofta så förstår inte min omgivning. För det som inte syns utanpå är ibland svårt att förstå. Morgonen är värst.

Men jag ska hitta en utväg och hållbar lösning. med rätt diet och motion. 

Det svåra är bara att acceptera och inse att man är begränsad. Om det är svårt för mig hur ska då min omgivning förstå? Jag är ju alltid glad och positiv så jag ska fortsätta att vara det.

När jag ser tillbaka på året så inser jag att jag kanske varit lite orättvis mot mig själv. Det dåliga samvete mot mig själv. Att jag inte hunnit med allt jag velat göra. Att jag inte tränat så som jag velat. Att jag inte orkat som jag brukat. Vi har på ett år renoverat nästan ett helt hus, det har tagit otroligt mycket energi och tid. Jag har nio barn(!) och jag har startat upp ett företag och jag har byggt upp mitt varumärke.

Jag har också lärt mig den hårda vägen att alla inte är de dom säger att de är och utger sig för att vara. Människor som jag har trott varit mina vänner i flera år men som faktiskt bara varit mina vänner för att vinna på det ekonomiskt. Människor som velat tjäna pengar på mig. Men man lär så länge man lever har jag hört!

År 2015 har på många sätt varit bäst men också såå jobbigt. Nu blickar vi framåt ger oss själva en klapp på axeln och gör det bästa av allt! 2016 kommer bli ännu bättre.

Magiska krafter, snö, prinsessor, en dansade snögubbe, en talande ren och en snygg prins. Ja det är ungefär det som behövs för att roa barnen, men även mamman som inte får vara med och leka. Jag förstör leken. Nåja när barnen inte ser så vet dom ju inte om att jag leker lite i smyg.

Tuva-Li fullkomligt älskar Frost, och storasyster och tvillingbrorsorna får vara med och leka ibland. Innan vi åkte till dagis imorse så hittade jag min lilla frostprinsessa lekandes på övervåningen och det var inte helt lätt att övertyga henne om att vi var tvungna att åka.

Som ni ser så står slottet i Engla-Frejas rum. Har läst några kommenterar om att ni tycker att Engla-Frejas rum är lite för ”vuxet”. Vem bestämmer det? Det finns inga regler för hur ett barnrum ska se ut och det är väldigt individuellt. Engla-Freja har själv fått vara med och bestämma och hon tycker det är jättebra att hon kan få ha sina saker ”ifred” i lådorna under sängen. Hon har sin lillasyster i rummet bredvid och rummet är egentligen är en garderob. Emellan så är det öppet och Tuvis rum är fyllt med leksaker.

Engla-Freja tycker om att skriva och måla. Det hon ville ha var sitt sminkbord och det är fullt med grejer, smink, pennor och annat.

Anledningen till att vi valde att ha en dubbelsäng i Engla-Frejas rum är för att hon har Hortons huvudvärk. När dessa attacker kommer på nätterna så vill hon inte vara själv utan vill att jag eller Micke ska ligga bredvid. Därav blev det smidigast att ha en dubbelsäng i hennes rum. Det har inte alls med att göra att vi försöker göra henne vuxen. Och ärligt talat vem skulle inte vilja ha en stor skön dubbelsäng? Det är ju superlyxigt!

Att Engla-Freja ville ha en eos-lampa har inte med att göra att hon tittar på märket av lampan eller att hon vill ha en dyr lampa. Hon tycker lamporna är jättefina och att dom påminner om svanar som hon är väldigt förtjust i. Visste ni att svanar bara har en partner i hela sitt liv? De väljer en kärlek och lever med den hela sitt liv. Någon annan som också tycker om svanar är Tuva-Li. Inspirerad av sin syster kanske? Mamma dom är kära! 

Klänningen/tunikan kommer från Lindex 

Man får gärna ha sina åsikter och tycka precis vad man vill, men att folk ser så mycket negativt i saker och ting är ju bara sååå trist! Tänk om man istället försökte se allt bra istället? Jag behövde självklart inte förklara mig i detta, men jag kände att jag ville förtydliga mig för att förhoppningsvis få någon att ibland tänka om. Le mot världen så ler världen mot dig, ja lite så…

Kram / Madeleine

Om tre dagar fyller min stora son arton år. Då blir han myndig och allt vad det innebär. Jag har gjort mitt allt för att uppfostra honom på allra bästa sätt. Förutsättningarna kanske inte var de bästa när jag endast var femton år gammal när jag blev mamma, och jag kanske inte alla gånger har tagit rätt beslut och gjort allt på rätt sätt men idag med facit i hand så gick det ju ganska bra.

Jag hade inga större erfarenheten av barn, jag själv är ”sladdis” och har fyra äldre bröder. Jag hade inga småsyskon att lära mig av, möjligtvis de mindre barnen som var hos min dagmamma. Men det ordnade sig, mycket kom naturligt och det jag inte visste eller kunde frågade jag om. Jag vet vid ett tillfälle, jag glömmer det aldrig. Jag och min bästa vän Hannah hade varit och handlat, Victor hade hunnit bli nästan fem månader och jag tänkte det var dags för honom att få provsmaka lite barnmat. Hannah och jag letade bland hyllorna och plockade på oss lite burkar som det stod från tre månader och fyra månader. Väl hemma så ville Victor ha välling men först skulle han få några smakpotioner. Han grinade och spottade, inget var gott och efter ett tag så gav vi upp. Jag bröt ihop och nästan grät av misslyckande, vad hade jag gjort fel? Jag ringde upp min mamma och beklagade mig och hon skrattade och frågade om jag värmt på barnmaten lite? Men nej det hade jag ju inte gjort! Men Madeleine tycker du om att äta kall mat? Värm på det lite grann och ge honom bara lite nu första gången så han inte får ont i magen. Ja just det ja, man kanske skulle värma på maten lite. Jag hade ju ingen tanke på det och hade ingen aning om hur det funkade. När vi hade värmt på maten lite så försökte jag igen och då tyckte Victor helt plötsligt att det smakade jättegott.

Ett annat starkt minne jag har från när Victor var liten var när han blev sjuk för första gången. Känslan av maktlöshet infann sig för första gången. Jag skulle kunnat gjort vad som helst för att ta det han led av. Inget jag gjorde tröstade honom, han bara skrek rakt ut. Jag ringde till vårdcentralen och tyvärr som så många andra gånger så blev jag inte tagen på allvar, antagligen för att jag var så ung!? Något är fel jag vet det, jag är hans mamma! Men vi skulle avvakta, det hela slutade med att min pappa fick ringa vårdcentralen åt mig och då fick vi plötsligt en tid. Och det var tur det, för Victor hade dubbelsidigt öroninflammation och början till lunginflammation.

Jag är så otroligt tacksam för stödet jag fick av mina föräldrar när jag blev mamma, och jag är otroligt tacksam för att jag fick prova mina vingar själv. När man är femton år så vet man inte så mycket om livet. Det enda jag visste var att jag älskade det där lilla barnet och gjorde vad som helst för honom.

Victor är uppvuxen med småsyskon, han älskar dom och avskyr dom mellan varven (jag tror det kallas syskonkärlek). Idag hämtade Victor sina syskon på dagis, han klär på dom och frågor hur de har haft det. Barnen blir så glada när de ser  storebror, det är ju honom de ser upp till. Precis likadant är det med Oliver, de älskar sina storebröder.

Men vad hände med uppfostran, klara sig själv, lära sig ta ansvar och förbereda barnen för vuxenlivet?

Jag läste en kommentar någonstans om någon som hade åsikter om föräldrar som överlämnade ansvar till äldre syskon.  Så som hjälpa till med hämtning på förskolan, matlagning, barnvakt och annat. ”Låt barn vara barn”! Absolut, det köper jag. Men vad hände med uppfostran, klara sig själv, lära sig ta ansvar och förbereda barnen för vuxenlivet? Jag tycker det är allt för ofta man ser barn bli behandlade som små bebisar. Jag lär mina barn allt jag kan, och till det hör de punkter jag just tagit upp. Victor är barnvakt ibland, Oliver också. William får också ta ansvar ibland, jag behöver inte ens be honom, han bara vet det.

Sluta fjanta med era barn och forma starka individer istället! Jag menar inte att alla ska kunna ta hand om ett barn vid femton års ålder och bli förälder, men klarade jag av det så lovar jag att kidsen kan ta lite mera ansvar än vad de gör idag!

Victor på väg från dagis med fyra syskon…

Kram / M