Jag brukar ha ganska bra psyke, lugn, stark och sansad. Men i vissa situationer har jag fått befara att även jag kan bryta ihop. Jag erkänner motvilligt. Men man är väl inte mer än människa. Det som stör mig är tanken på att jag faktiskt inte kan göra något åt det. Fruktansvärt irriterande. Man har ju oftast ett sätt att kunna undgå sina ”mardrömmar” och jag har alltid haft ett sätt att kunna ta mig igenom tuffa situationer, men nu är det alltså kört. Och här sitter jag helt förtvivlad över att inte kunna göra något. Det är bara för mig att acceptera naturens gång. Gahhhh, jag blir förbannad! Fast det kanske är bra för mig, ja att få lite ”jädrarannamat” ?
Fast i andra andetaget så känner jag mig bara gråtmild, psykbryt!
Jag är inte unik, många kvinnor har ju klarat detta långt innan mig. Och jag beundrar det. Men tanken på att någon ska öppna upp min mage får mig knäsvag, illamående och rädd. Kommer absolut att kräva att få bli sövd, tanken på att vara vaken under ingreppet får paniken att växa inombords.
Jaha men då kommer nästa problem, och nästa mardröm, tänk om jag inte skulle vakna? Jag har aldrig gjort något ingrepp på min kropp, har aldrig varit sövd. Tänk om något skulle gå knas med mig… Jag som är så känslig för allt…
Kanske bara ska låta bli att tänka så mycket? Ja jag ska nog försöka göra det…
Tanken var att jag skulle ”liveblogga” mig igenom förlossningen. VA? Tänker många, varför? Ja varför inte? Det är en upplevelse som aldrig mer blir den andra lik. Och tänk så roligt att kunna gå tillbaka i tiden och föjla grabbarnas födelse, en mammas tankar, och allt som hör där till. Men ett snitt förstör ju tyvärr planen lite. Problem är till för att lösas, Micke får uppdatera med jämna mellanrum 😉
Det SKA bara bli bra det här, så det så!
Nu ska huvudvärken få en kyss av panodilen, och jag ska lägga mig i famnen på Micke och bara INTE tänka.