Lördagkväll och jag tänkte jag skulle kika in här och säga hej ♥ Det blev visst ett långt inlägg, men jag hopppas ni vill läsa.
Hoppas ni har det bra! Jag har haft en hektisk vecka med många deadline och möten. Jag har ju också som ni vet precis gått igenom ett missfall som jag fortfarande bearbetar. Så skönt att kunna skriva det och vara ärlig med hur jag mår och vad jag känner. Det var bland det tuffaste jag gått igenom, tror ingen har missat att jag känner så utan att jag ingående har gett några detaljer.
Jag hade ändå önskat att man kanske kunde ge mig en tid att komma över detta, bara gett mig lite lite mera tid. Respekterat våran brutala verklighet och sorg. Några tidningar har hört av sig och frågat om de får intervjua mig om missfallet. Och jag förstår att jag kanske får sådana frågor eftersom jag själv valt att skriva ut det. Men ändå, jag hade önskat att man gett mig lite mera tid. Jag har också fått frågor om vi väntar barn igen? När det är dags nästa gång. Man kanske frågar av välmening, men snälla fråga inte sånt! Inte nu, det var inte så länge sedan allt hände. Jag förstår inte riktigt hur man har mage att fråga något sådant. Det känns osmakligt. Nej vi planerar inte att skaffa barn, om vi gör det senare eller om vi inte gör det kan jag inte svara på. Hoppas ni vill förstå ♥
Just nu vill jag bara fokusera på det jag har och på det ja vill göra i livet. Jag brinner för barn, föräldrar och en tillvaro i harmoni och det vill jag jobba med. Som socialpedagog eller i uppdag kring det. Något som jag ser framemot.
Senaste inlägget jag skrev på bloggen så uttryckte jag min lycka över hur bra det går för Mathilde på förskolan. Jag är så lycklig för våran tjejs skull. Att få se henne inkluderad, att hon får vara en del utav gruppen trots sina problem är fantastiskt.
Men gudarna ska veta att det kan svänga fort, på olika sätt. I torsdags höll jag på att publicera världens tråkigaste inlägg här med bara en massa uppgivenhet. Inte för att Mathilde har slutat äta sin korv på förskolan för det gör hon fortfarande. Men för att vi hade ett möte med kostchefen. Det var jag och Micke, kostchefen, rektor och en pedagog. Vi skulle ha ett möte för att planera vidare då korven inte kan vara hennes enda kost på förskolan.
Det är otroligt viktigt att Mathilde får varierad kost på förskolan, och med det menar jag att man måste variera bland den kosten hon äter. Kostcirkeln som man borde äta är helt utesluten för Mathilde som ni förstår och det är ju därför vi har dessa möten. Det däremot tror jag inte kostchefen förstod.
I vårt fall så utesluter tyvärr det ena det andra, får Mathilde inte den speciella dressing som hon gillar så kan man inte få i henne tex lite ris eller pasta. Det går betydligt enklare om hon får sin dressing som hon gillar. Ibland kan hon äta lite utan men det är inte några mängder och absolut inte en fullgod lunch. Men den dressingen var absolut utesluten att köpa in. det gick inte! Likaså var det kört att köpa in billypan och saftsoppa. Jaha, något mera fanns det visst inte på Mathildes matrepertoar.
Kostchefen förklarade att de gör en behovsanalys för vad barn i genomsnitt behöver under en dag. Vilka energier som är bra och inte. Det går efter en ram de har, de har även en policy som hon nämnde ett flertal gånger under mötet. Jag förstår absolut att man generellt måste jobba utefter den här ramen, men i vårt fall så funkar inte några generella ramar. Här måste man se vad man kan göra på individnivå! Men det gjorde hon inte alls. Otroligt frustrerande.
Jag försökte väldigt pedagogisk förklara hur det är för Mathilde att leva med selektiv ätovilja. Och att man måste vara väldigt försiktig men allt man gör när det kommer till mat, dofter och smak. Vi har kommit väldigt långt på egen hand genom att jobba fram nya lösningar och jag är väldigt rädd för att det ska raseras. Kostchefen sa att de kunde försöka blanda en egen dressing likt den Mathilde äter. Och det är ju superbra, vi är öppna för att prova bara man gör det försiktigt. Dock så har vi erfarenhet av att det också kan resultera i att hon slutar äta den dressingen hon faktiskt gillar. Man ruckar på hennes trygghet med smaker hon inte gillar och då blir det ofta galet.
Men det var i stort sett så långt de kunde gå för att hjälpa oss med kosten. Jag kände under mötet hur frustrationen växte inom mig. Hur glädjen försvann lika fort som den kom. Jag kom med förslag på att vi kanske kunde prova hemmagjord pizza istället för billypan på förskolan. Om köket gjorde den själv så kanske det skulle vara mera accepterat eftersom hon vägrade att köpa in Mathildes kost. Men då fick jag till svar att de bara äter pizza ibland och i så fall som mellanmål. Jag bad om att Mathilde kanske kunde få prova det till lunch ändå men det gick kostchefen inte med på. Sen förklarade hon att det inte går att köpa in allt som barnen vill ha. Jag citerar ”tänk om vi skulle ta in allt som alla barn vill ha, det går inte. Sådant får ni äta hemma inte här på förskolan”. Och när han hon sa det så förstod jag att hon inte fattar vad det är vi lever med.
Jag blev så ledsen. Sen blev jag arg. Hur kan man välja bort något som är livsviktigt för ett barn? Hur kan man inte vilja anpassa för att det ska funka? På grund av deras ramar och policy? Jag berättade för kostchefen att vi måste hitta en lösning som fungerar över tid, för vad händer när hon tröttnar på korven på förskolan? Som jag vet att hon komma göra. Till svar fick jag ”det får vi ta då!” Men nej det kan vi absolut inte ta då, när hon tröttnar på korven så har hon i princip inget hon kan äta på förskolan och då måste vi ta hem henne istället. Då kan hon inte vara på förskolan, och då blir vi begränsade. Därför är det otroligt viktigt att man kan anpassa och låta henne äta det hon behöver. Som det ser ut idag så kan hon inte äta frukost på förskolan, det är jobbigt för henne på morgonen att äta så det tar ett tag innan hon får i sig något på morgonen. Av den anledningen börjar hon därför klockan nio, och eftersom hon bara kan äta korv över lunch så orkar hon bara vara till senast klockan två, vi brukar hämta henne lite innan. Micke vabbar fortfarande halvtid men vi vill inget annat än att hon ska kunna vara heltid på förskolan.
Jag har pratat med vårt vårdteam om det här och hur mötet med kostchefen gick. Så nu ska vi försöka styra upp ett nytt möte där läkare och logoped ska närvara. Det kanske väger lite tyngre i frågan om behovskost när sjukvården närvarar.
Anledning till att jag skriver om det här är för att vi måste synliggöra de här problemen. Det finns så otroligt många med kostproblem. Selektiv ätovilja – ARFID. Många barn med npf diagnos, men även de utan som i Mathildes fall. Det är en rättighet för barn att kunna få vara mätta i förskolan och i skolan, i min värld så borde en så liten anpassning inte vara några problem. Konsekvensen av att inte anpassa blir större.
Jag tycker inte om att jämföra, men om jag ska göra det för att förtydliga problemet så skulle jag kunna jämföra det med ett barn som kanske sitter i rullstol. På grund av handikapp så måste man anpassa en dörrpost så hen kan komma igenom med sin rullstol. Det känns ju som en självklarhet eller hur? Likadant är det för Mathilde, men hennes handikapp sitter i kosten. Kan man inte anpassa kosten så kan hon inte vara på förskolan. Det är så enkelt.
Jag berättade lite om det här på storys på Instagram och många vänliga själar hörde av sig. Allt från pedagoger, till lärare, rektorer och kostpersonal. Alla skrev samma sak – det är en självklarhet att barnen med dessa problem ska få sin behovskost. Så tacksam för att flera vill dela med sig av sina tankar och erfarenheter ♥ Tack.
Mathilde är en solstråle. Har inte varit med om ett barn som har så mycket glädje i sig. Hon är tamejtusan alltid glad och skrattar. Nu tar vi nya tag nästa vecka och hoppas att vi kan göra någon skillnad. Inte bara för våran skull utan för allas skull som har den här problematiken.
Imorgon ska jag skriva om mera lättsamma saker. Det kommer ni gilla ♥ Hörs imorgon!
Kram / Madeleine
