Ta hand om dom ni älskar!

Idag är det åtta år sedan min pappa gick bort. Det var en vacker aprildag. Solen strålade och det var sjutton grader i solen. Jag minns den dagen så starkt. Mamma var hos pappa på sjukhuset hela den dagen, jag stannde hemma. Mina föräldrar hade flyttat in i min pappas föräldrahem nere i småland och där var jag. Jag städade hela huset och fördrev tiden med sådant jag kunde. William var bara en månad gammal och sov mest, Victor roade sig med barnkanalen och leksaksbilar. Oliver var kvar hemma hos sin pappa i Motala. Den här dagen kändes som världens längsta, kanske för att jag enbart var omgiven av skog? Otålig över att inte hört något från mamma så ringde jag till pappas rum. När ingen svarade så visste jag. Ringde istället till avdelningen och en sköterska svarade att jag skulle få prata med min mamma. ”Det ingen fara” men ljudet i bakrunden sa mig nått annat ” han har inte ont han har fått smärtstillande” Samtalet avslutades och helt plötsligt kändes det som jag fick svårt att andas. Jag blev helt tom, ledsen och arg. Det var så mycket jag skulle sagt, och nu var det försent! Jag lovade mig själv att inte vara ledsen den här dagen för det hade pappa inte velat. I stället så är jag glad för alla er som har sina nära och kära kvar i livet. Ta hand om dom och berätta för dom hur mycket ni älskar dom! Livet är för kort och just den här dagen påminner mig om det…