Har haft några dagar som varit lite uppochner. Lite förvärkar, ont i kroppen och trött. De här sista veckorna kan kännas såååå långa.
Men just idag känner jag mig pigg, eller åtminstone piggare. Kors i taket Man blir ju överraskad av dessa bra dagar när de flesta andra dagarna känns lite tunga. Nej allt är inte alltid vad social media visar, glammigt gravidglow hela tiden. Men visst kanske det känns bättre att visa upp det fina snarare än det tuffa. Jag tror absolut vi behöver påminna alla om att det finns en baksida, och att alla har dåliga dagarna. Men samtidigt så tror jag också de flesta av oss vet det! Och förstår det! Nog om det.
Igår skulle min pappa fyllt år Min älskade rara lilla pappa. Som jag hade velat att han skulle få träffat alla sina barnbarn. Han som älskade barn och mest av allt önskade sig en stor familj. Han fick en stor familj, med fem egna barn. Fyra söner och så jag en sladdis som blev ensam tjej i familjen. Det skiljer nästan tjugo år på mig och min äldsta bror. Mina bröder har också barn, och en av de har också i sin tur fått barn. Så farsgubben hade minsann haft många barnbarn och till och med barnbarns barn.
Jag tror han ser ner på oss och ler. Och jag tror han är stolt över varenda en utav oss.
Livia och jag plockade en trädgårdsbukett och åkt upp till kyrkogården. Hon frågade flera gånger vart vi skulle åka. Tidigare har hon varit så liten så frågorna har inte kommit på samma sätt. Men bubblade hon av frågor.
Vart ska vi åka? Varför? Vad är kyrkogård? Är dom döda? Varför?
Livia är alldeles för liten för att förstå, kunna ta in vad döden är. Man får tänka sig för vad man säger och varför. De äldre syskonen pratar också och småsyskon som ni kanske vet är specialister på att vässa öronen.
Jag berättade att min pappa låg begraven på kyrkogården och försökte på ett så okomplicerat sätt som möjligt berätta att alla människor som går bort blir begravda. Precis som våran hund Devil som Livia ibland pratar om. Han har också gått bort. Och det vet hon, dör man så kan man inte komma tillbaka för det gjorde inte Devil. Svårt att veta vad som exakt är rätt kring dessa stora frågor. Sen beror det väl på hur ens barn är, hur gamla och varför frågorna kommer.
Men något som jag fick lära mig av diakonen på sjukhuset när min pappa gått bort var att man inte skulle vara rädd för att prata om livet och döden. Att man ska avdramatisera det hela.
Hon blev lite fundersam först och tyckte inte alls att det var så bra om man dog. Sen tyckte hon att det kändes lite läskigt tror jag. Men väl på plats så tyckte hon kyrkogården var fin och bäst av allt kan ni gissa vad det var? Att de döda hade vattenkrig
Din pappa är busig som skvätter vatten på oss! Ja det är han, en riktig busig gubbe Det kom så spontant och det blev så gulligt.
Vattenspridarna vattnade för fullt när vi kom upp, typiskt eller lägligt? Jag vet inte? Men frågar man Livia så var hon väldigt nöjd med besöket på kyrkogården.
Somrigt och fint på graven
Kram / Madeleine
