Tittar på klockan, och jo jag ser rätt, klockan är en halvtimma från samling. SHIT! Nattens bestyr fick mig att somna ovaggat tidigt imorse. Vilket resulterade i en stressfylld morgon. Men med lite sammarbete så fixade vi det, Micke skjutsade ner Victor, och hem igen för att hämta upp resten av familj. Nu skulle det hejas fram ett hockeylag minsann.

Tyvärr blev det en förlust idag, men Victor gjorde en alldeles strålande insats. Mamma stolt. Mindre glad blev nog Victor dock när han hörde sin systers vackra stämma överrösta en hel ishall. Barnen hade tagit med sig deras innebandyklubbor för att underhålla sig i periodpauserna. Engla-Freja som älskar att spela med boll tycker även att det är otroligt roande att sjunga. Så med lite fantasi så vänder vi på innebandyklubban och nu har den förvandlats till en mikrofon. Och läktaren hade plötsligt blivit en scen. Och vem vet kanske sjunger hon nationalsången?

 

 

Efter ett minst sagt energikrävande uppträdande behövde pappa en kopp kaffe. Så vi smög in i värmen och hoppades på att ingen sett oss.

Hittade ett brev som blivit inramat och uppsatt på väggen. Det var en mamma som tidigare nämt för oss att det var uppsatt inne i kafeterian. Micke läste först, blev aningen tårögd, va tänkte jag? Läste och kände precis likadant. Det handlar om en son som skrivit ett brev till sin far. Ett brev som jag tycker alla föräldrar ska få ta del av, en tankeställare.

 

Klockan är 04.05, och jag är vaken, den blivande 7 barnsmamman. Borde hon inte sova? JOTACK. Men så var det dax igen, att börja kräkas. Uhhh! Och jag som käkat en alldeles delikat middag nu på kvällen som min underbara make lagat. Gissa om den såg lika delikat ut liggandes i toaletten. Det var synd det, nu kan jag inte käka det mera.

”Det smakar skit i mun”

Förövrigt så började jag tjuta när Erik vann idol. Ja det hade nog inte spelat någon roll om det var Calle som vann. Men själva stämningen, spänningen och den totala lyckan, fick mig aningen ur balans. Ja men jag är väl otroligt känslig just nu. Men rätt kille vann, den lilla kroppen och den stora rösten. Jag är imponerad.

Men var det någon mer än mig som tänkte på hur obekväm Eric såg ut när tjejen hans hoppade upp på scen? Ja men alltså det var ju jätte gulligt, en liten stund. Men sen när stunden blev alldeles för länge så blev det bara en jobbig situation, tom jag kände mig obekväm bara för att jag såg på honom att han ville att hon skulle hoppa ner. Eller missförstod jag, för visst såg det ut som så? Men GRATTIS ERIC =)

Nu är det nog hög tid för mig att ta med min tunga kropp in i sängen igen och försöka svälja illamåendet och få lite sömn. Imorgonbitti är det upp med tuppen som gäller. Då är det dax för hockey igen.

Bluuuurp!