Tittar på klockan, och jo jag ser rätt, klockan är en halvtimma från samling. SHIT! Nattens bestyr fick mig att somna ovaggat tidigt imorse. Vilket resulterade i en stressfylld morgon. Men med lite sammarbete så fixade vi det, Micke skjutsade ner Victor, och hem igen för att hämta upp resten av familj. Nu skulle det hejas fram ett hockeylag minsann.
Tyvärr blev det en förlust idag, men Victor gjorde en alldeles strålande insats. Mamma stolt. Mindre glad blev nog Victor dock när han hörde sin systers vackra stämma överrösta en hel ishall. Barnen hade tagit med sig deras innebandyklubbor för att underhålla sig i periodpauserna. Engla-Freja som älskar att spela med boll tycker även att det är otroligt roande att sjunga. Så med lite fantasi så vänder vi på innebandyklubban och nu har den förvandlats till en mikrofon. Och läktaren hade plötsligt blivit en scen. Och vem vet kanske sjunger hon nationalsången?
Efter ett minst sagt energikrävande uppträdande behövde pappa en kopp kaffe. Så vi smög in i värmen och hoppades på att ingen sett oss.
Hittade ett brev som blivit inramat och uppsatt på väggen. Det var en mamma som tidigare nämt för oss att det var uppsatt inne i kafeterian. Micke läste först, blev aningen tårögd, va tänkte jag? Läste och kände precis likadant. Det handlar om en son som skrivit ett brev till sin far. Ett brev som jag tycker alla föräldrar ska få ta del av, en tankeställare.
