Jag kämpar på. Tack och lov för citodon, varma duschar och förstående män.

Idag träffade jag min läkare Dr Katri Nemi. Även hon är en alldeles underbar omtänksam och human människa. Jag är så bortskämd med att vara omgiven av förstående och proffisionella människor. Det vanliga, man klämmer, känner och undersöker. Och som sist allt är oförändrat. Ingen är på väg att trilla ut. Klart påverkat är det, men inte mer än onormalt när man fått 5 barn tidigare. Vi diskuterade även förlossningen. Och mina minst sagt HEMSKA besvär som jag lider av.

Till min STORA förtjusning så hade man pratat om min inställning till snitt, och min fruktansvärda rädsla inför det. Och överläkaren i Linköping har nu beslutat att jag får föda normalt, dvs vaginalt. Men med krav på noga övervakning såklart. Och anledning till att man överväger detta är att jag tidigare fött så många barn utan problem.

JIPPI!!!

”Men det gör absolut inget att du öppnar dig lite mera innan vi sätter igång dig…”

”Aha, så det är alltså grönt för färdknäppen?”

”Jajemän! (SKRATT)”

”Berätta det för min kära make så har du förgyllt tillvaron för honom vill jag lova”

Det hela blev lite komiskt. Vi fortsatte in till Britt-Inger min barnmorska, hon skulle ta lite prover. In efter kommer Micke och barnen.

”Jaha, har det gått bra?”

Ser att Micke är såå spänd på att få veta om det har planerats någon tid för snitt.

”JA det har gått jätte bra, vi föder normalt :)”

”Ehhh VA???”

Micke är förvirrad. Katri förklarar. Micke ser fortfarande aningen förvirrad ut.

Nej älskling bebisarna har INTE vänt sig rätt, men det är grönt ljus för färdknäppen!

(Nu skrattas det högt i undersökningsrummet på lasarettet i Motala)

Micke stum.

”Eh, jaha när?”

(skrattet tilltar)

”Ja men alltså det var inte så jag menade, eh…”

Hurra för färdknäppen!

Nu kan jag alltså ställa in mig på något som jag vet att jag kan, föda barn. Det kommer säkert inte bli det enklaste, men jag ska banne mig klara av det UTAN SNITT!

 

 

 

 

Har ni någon gång upplevt den? Jag har under de senaste veckorna gått in i mig själv och upptäckt en rädsla jag aldrig tidigare upplevt.

Tänk om jag hade mera mod i mig, och inte var så rädd för allt…

Jag är en feg krake.

Känner skuld för att jag inte kan ta det med ro, det oundvikliga kjesarsnittet.

Vilken usel mamma jag måste vara som känner att jag helst av allt bara vill slippa allt vad som har med ”detta” att göra.

Självanalyserar, kommer fram till att detta är en normal ”fas”, men var går gränsen?

Förövrigt så har jag legat sjuk i över 2 veckor nu. Feber och hosta. En JÄVLA förkylning kan man säga. Var på ultraljud förra veckan, och pga av hostan så tog det över 2 timmar, host host host! Och inte är det bättre att mina händer nu är helt och hållet bortdomnade, de har fått någom jäkla sömnsjuka eller nått. Otroligt obehagligt. Och mina ben är så svullna att man inte ser skillnad på smalben och vad. Ischiasnerven gör sig påmind mer än någonsin. Faktiskt så pass mycket att det krävdes ett besök på akuten idag. Om jag säger så här JAG STÅR INTE UT!

Vet inte vad som är bäst egentligen? Att tiden går så snittet blir gjort nån jäkla gång eller att hoppas på att dagarna går så sakta som möjligt nu, allt för att dra ut på tiden.

Natten som var, kändes som den längsta jag varit med om på länge. Med den smärtan jag hade i ryggen och hela vägen ner till foten så var jag helt maktlös. Försökte komma till ro på alla sätt och vis, men det slutade bara i tårar. Ett tag tänkte jag faktiskt ringa förlossningen i Linköping och tala om att jag var på väg och beordra dem att ta ut bebisarna och ge mig så mycket värkstillande som bara går. Men jag sansade mig och återfick kontrollen. Jag väckte Micke snyftande med tårar i hela ansiktet, berättade att jag inte fixade mera och att jag ev faktiskt skulle behöva åka… Men han somnade om, och jag kunde verkligen inte väcka honom, han var precis färdig pga av Adams nattliga gymnastik sedan natten innan. Och inte vågade jag åka in själv, tänk så orolig Micke skulle bli om han vaknade upp och jag inte var hemma, han hade blivit tokig. Så det var bara att bita ihop.

Läkaren på akuten gav mig hopp om överlevnad. Han tyckte att man skulle planera att snitta mig så fort som möjligt. Min kropp säger nu ifrån på alla sätt och vis. Och bebisarna är nu så pass stora att de klarar sig alldeles utmärkt på andra sidan. Så det finns ingen anledning att utsätta min kropp för ännu mera påfrestning nu.

Vi pratar snitt nästa vecka…

SHIT!!!!

Måste ta in det här en stund…

 

Och GRATTIS till mig detta blev mitt 100e inlägg 🙂 Vilken bedrift!