Jag ammar offentligt!

SÅDETSÅ!

Jag är mamma till sju barn. Sju barn har jag ammat mer eller mindre. Vad är problemet med att amma offentligt? Är det stötande? Men jösses skärp er! Det som för mig är en självklarhet kanske inte är det för andra.

”Det passar dig inte att ”fläka” ut brösten på en resturang”

Det kan du ge dig fan på att det gör! Blir mina barn hungriga så måste dom få äta. Det är naturligt, det mest naturliga som finns för ett spädbarn. Sen kan jag köpa att man kan tycka att det är otrevligt att sitta och titta på någon annans bröst. Men för guds skull, inte sjutton sitter man och ammar sitt barn för att visa upp sig på något sätt. Det är liksom en nödvändighet, en överlevnad och ett måste. Skit i att titta. Vila ögonen på något annat. Det är inget unikt i sig att en kvinna ammar sitt barn. Det har man gjort i flera hundra år. När man ammar sitt barn så är man endå i en ganska intim situation, ett samspel mellan moder och barn. Man vill ha lugn och ro och man vill känna sig bekväm. Varför inte dra sig undan då kan man tycka? Ja jag kan erkänna, när jag fick mitt första barn så tyckte jag det var pest och pina att behöva amma offentligt. Jag låste ofta in mig på någon toalett (mindre trevligt). I mina öron låter nu helt galet, ska man behöva låsa in sig på en offentlig toalett för att man behöver amma sitt barn? Jag växte i min mammaroll och insåg ganska snabbt att amma var något naturligt och självklart. Såklart man inte behöver låsa in sig på någon äcklig toalett för att mätta sitt barn. Med lite sunt förnuft så kan man sköta ammningen på ett snyggt sätt, och alla blir nöjda.

Låt våra barn få bli mätta och titta bort för bövelen om det nu stör sååå mycket!

Tiden går för fort…

Shit! Jag fattar inte hur fort den här hösten har gått. Den har bara swichat förbi. Mina små bebisar är inte längre så små, Adam har blivit så lång, Engla-Freja är minsann stora tjejen och de stora grabbarna har snart vuxit om morsan. Jag kommer ihåg när Victor var liten, då ville jag inget heller än att han skulle växa och bli större. Bara för att jag var så nyfiken på hur han skulle bli min lilla micromänniska. Jag ville kunna prata med honom. Och nu har det snart gått tretton år. Otäckt. Något annat otäckt som jag kommit underfull med är att trettonåringen lyssnar lika bra nu som när han var ett år. Så det där med att kunna prata med honom vet i sjutton om det spelar någon roll? (ja jag har en sån DÄR period med min kära gosse nu).

Det jobbiga med tiden är att man aldrig kan styra den. Skulle vilja kunna stanna tiden. Ibland måste man ju skiljas med människor i ens närhet av olika slags anledningar. Och snart ska jag eller vi skiljas från människor som förgyllt våran tillvaro under ganska många veckor. Känns vemodigt, och faktiskt ganska jobbigt. Jag får skratta mig lycklig på fina minnen och känna mig rik på mina nya vänner. Jag har verkligen lärt känna så otroligt coola människor. Jag har även fått ett annat perspektiv på olika saker i livet. Genom andra lär man sig. Fan så ledsamt. Hoppas på många kära återseende!

Depp depp…

Nu ska jag i väntan på att lilla Charlie sheen vaknar, sätta mig med papper och penna (för jag gillar ljudet av blyerts mot papper) och försöka skriva ner de vackraste ord jag hittar i kombination med en bra formulering.

Tiden går för fort…