De är oemotståndligt söta och har små små små söta fingrar. Doften av bebis är beroende framkallande. De växer och man får ögonkontakt med dessa små förtrollade ögonen. Ett leende växer fram och alla framsteg känns som ett mirakel. Man skulle kunna göra vad som helst för dessa små liv. För de kommer alltid vara ens små bebisar. Eller hur?!

Glöm det! Helt plötsligt är de uppkäftiga, gör inte alls som man säger, skrattar åt allt och säger för det mesta oooooorka. De sover gärna bort hela förmiddagarna och tror att de vet allt om allt trots dåliga betyg i skolan.

Jag ledsen om jag precis förvandlat din söta lilla bebis till ett monster, men tonåringar är utsända av djävulen. Det är jag nästan helt säker på!? 

I stundens hetta kanske jag överdriver en smula. Victor har precis låst in sig på toa. En del läser kalle anka eller någon annan tidning när de ska göra sina behov. Victor har med sig sin laptop. Varför gör man så? Vem vill på riktigt sitta på toaletten och surfa samtidigt som man bajsar? Jag sliter mitt hår och känner att tålamodet tryter. Jag vet det hör till, tonåringar får vara jävliga. Men måste dom vara sååå jävliga? Krångliga och konstiga.

Jag måste verkligen förneka att jag varit en sån tonåring. Jag var ju precis i tonåren och var inte alls sån.

Jag kanske kan förvandla honom till en söt liten bebis igen? Om jag ger honom barnmat? Tar på honom blöja och säger pluttinuttgulleplutt?

Jag står i ett folkhav, mingel och skålar hörs ljudligt  i festsalen. Man är trevlig och hälsar glatt på alla. Jag är som vilken annan gäst som helst. Kanske lite mer igenkänd men fortfarande samma sjubarnsmamma som står  hemma i köket och muttrande gnäller över disken en vardagkväll. Skillnade vore kanske festklänningen? Ekvationen går inte inte ihop. Kan man verkligen ha många barn och fortfarande se fräsch ut? Jag är absolut inte skrytsam, inte alls. Men jag är numera tillfredställd med mitt utseende.  Men precis som många andra kvinnor så har jag mina dagar då jag vill svälja huvudet och dö. Förövrigt så ska jag inte gnälla. ”Har du verkligen sju barn?” Ja sist jag räknade så var de sju! ”Men det går inte, jag kan inte tro att du har sju barn” Vad är det för bild vi har av flerbarnsföräldrar? Man måste alltid se sliten och tråkig ut. Och gör vi inte det så måste man ifrågasätta föräldraskapet. Hur hinner du med att se ut så med så många barn? Varför är det självklart att man alltid kan gå i mysbyxor när man har blivit morsa? Bekvämligheten äter upp oss inifrån. Man byter ut sitt namn mot tråkig trött och sliten! En vriden oförskämd och osmaklig bild av morsor. Varför ska vi hoppa i mysbyxorna på kommando när föräldraskapet har blivit ett faktum? Har jag missat några oskrivna lagar? Eller är det ett privilegium att få vara mysbyxemorsa? När samhället utvecklades så gjorde moderjord det också. Jag läste någonstans att visst är en nyutsprungen nyponros något att hänföras över, men en överblommad vallmo har också sin skönhet. Och bara för att man fått det finaste man kan få så betyder inte det att man måste glömma bort att vara fin själv. Jag vill vara fin för det finaste – barnen! Det är ju väldigt stereotypkvinnligt att sätta sitt välmående på ytan men för mig så känns det bättre. Känner man sig fin så mår man lite finare. Jag är en överblommad vallmo men en vacker sådan och jag mår bra!