Kom igen nu. För alla handlar det inte om att skapa rubriker för att sen låta media tjäna en massa pengar på det. Jag kan visst ge mig in i diskussioner och jag delar gärna med mig  av mina egna tankar och tycken kring saker och ting. Förövrigt så har det visat sig gynnsamt för vissa att sticka ut haken lite för mycket då och då. Frågan är bara hur mycket man vill sälja sig för. Man bygger upp en karaktär i en blogg, tv och media som oftast får omvärlden att ”känna” en. Ledsen om jag förstör en viss image för vissa av er. Även om man egentligen är en hyvens pingla så påverkar den där ”hakan” kanske ens nära och kära, och har man dessutom barn som kan påverkas av det så kan jag tycka att man kanske bör avstå att vara såå mycket provokativ. Sen kan man ju vara det på olika sätt, de bra sätten är givetvis bättre.

En känd provokatör är Katrin Zytomierska. Många gånger har jag bara gapat när jag läst hennes blogg, och undrat hur många pommes som ligger på den tallriken egentligen. Men hon är smart, hon väljer att sticka ut hakan och hon vinner på det. Katrin är en trevlig tjej.

Det jag vill komma till är en kommentar som jag fick i mitt förra inlägg.

”Tycker du har en ganska konstig syn på detta med kejsarsnitt. Verkar som det räckte med att du gnällde lite extra och tyckte synd om dig själv så fick du som du ville. Att behöva göra kejsarsnitt är inte alltid något man väljer, man kanske helt enkelt blir tvungen. Du kan ju själva hamna i den situationen. Ditt inlägg känns faktiskt lite provocerande. Vill du att alla som gjort kejsarsnitt ska kännas sig lite sämre eller?”

Har du över huvudtaget läst inlägget? Hur som helst läs det igen. Tycker att du verkar ha en ganska konstig syn på det du läser. Det jag skrev var att jag inte förstår kvinnor som väljer att göra kejsarsnitt av olika anledningar. Jag tar för givet att du som läser då förstår att jag inte vill få de kvinnor som faktiskt gjort kejsarsnitt att må sämre. Jag förklarade bara enkelt utifrån mina egna känslor hur jag kände inför kejsarsnitt. Att ens slänga ur sig att jag skulle fått som jag ville för att jag gnällde och tyckte synd om mig själv känns bara otroligt fånigt och ganska omoget. Det jag inte kan förstå är hur man kan vilja göra ett kejsarsnitt utan medicinskt underlag. Lite som trenden kejsarsitt för kvinnan som vill föda utan smärta. Faktum är att det blivit allt vanligare och för vissa kanske det låter helt otroligt men det har blivit lite av en ”innegrej”, detta trots riskerna! Precis lika tragiskt är det när man läser om unga tjejer som väljer bort att amma pga att inte riskera att få hängbröst. Helt galet! Självklart ska man göra ett kejsarsnitt om man inte kan föda normalt av en eller annan anledning. Och jag skulle vilja säga att de mammor som gör kejsarsnitt är bra mycket tuffare än oss andra, för i min värld är det faktiskt det värsta som kan hända och jag är livrädd för det.

Så skulle jag vara provocerande?

Enfårtacka 🙂

Det känns som om liten i magen håller på att möblera om. Det är ett jäkla liv där inne i magen. Svårt att sova när någon försöker hoppa sönder min lever och spela trumma på urinblåsan. Det känns så konstigt att ”bara” ha en bebis i magen. Det är inte lika trångt och rörelserna blir mera tydliga. Så är man ju väldigt mycket smidigare också. Jösses så tungt det var att bära två barn. Någon frågade om jag var snittad? För att mina magsmärtor kan komma ifrån någon sammanväxning som är vanligt att få efter snitt. Men nej jag är inte snittad. Tanken på att någon skulle skära i min kropp är motbjudande och avskräckande. Jag förstår inte dessa kvinnor som faktiskt väljer att bli snittade av olika anledningar. När jag väntade tvillingarna så hade jag ångest inför förlissningen. Det är trots allt ganska vanligt med snitt och komplikationer kan tillstöta. Självklart så lade sig tvilling nr ett åt fel håll, dvs i säte. Och då får man inte föda vaginalt. Så det var ju bara att ställa in sig på att det skulle bli snitt. Kommer så vän ihåg just den här tiden i graviditeten, allt kändes hopplöst och jag grät ofta för att jag var så rädd. Micke tröstade mig med att det var för barnens skull och visst kändes det bättre, allt för att bebisarna skulle må bra. Men jag hoppades in i det sista på att han skulle vända på sig. Det gjorde han inte, däremot så hade nu tvilling nr två snurrat på sig. Nu var hoppet ute, båda tvillingarna låg säte nu blir det snitt. Läkaren på mödravården förstod min oro och ångest och tog upp min förlossning med kollegateamet i Linköping. De beslutade att jag fick föda vaginalt på ett villkor, att jag röntgade bäckenet. Och det gjorde vi så fort vi fick veta att jag skulle få föda normalt. Det var en fredag och Micke tyckte att vi skulle passa på när vi ändå var på sjukhuset. Tur var det för på söndagen kom värkarna. Det gick fort, precis att vi hann komma in till bb Linköping. Allt gick bra och jag födde grabbarna säte/säte. Så glad över att slippa snitt 🙂 Uppe på benen direkt efter förlossningen. Så svaret på frågan om jag kan ha sammanväxningar är nej. Låter smärtsamt usch. Nu verkar det som liten därinne har lugnat sig. Ska passa på att försöka somna om en liten stund.

Sov gott…