Det har varit lite tråkigt väder i flera dagar nu, eller jag kanske ska skriva veckor. Regnet behövs naturligtvis och det är bra med alla droppar som faller. Men usch så trist det har varit att inte kunna åka och bada, få njuta av solen och värmen. Det har varit 14 grader i juli, med undantag för vissa toppar en del dagar. Men mestadels har det nog varit kallt, vi som skulle få en sommar likt 2018 sades det. Nej, man får inte klaga men det struntar jag i. Fasen ge mig sol och värme nu så vi kan överleva vintern. Augusti har inte heller gett så mycket sol, så snälla värmen kom tillbaka!
Tacka vet jag de varma kvällarna tidigt i juni
Jag vill verkligen inte att den här sommaren ska ta slut, efter all skit vi varit med om det senaste året med alla sjukdomar. Har flera gånger känt mig så ledsen och dränerad, mitt mantra har ju hela tiden varit – håll ut till sommaren. Då kan vi vara tillsammans, när det inte är lika mycket sjukdomar.
Lilla Amadeus föddes för snart ett år sedan, i september fyller han 1. Med allt som varit runtomkring, och så även med hans kolik det första halvåret så har det varit extra tufft. Konstant trötthet, oro och ett familjeliv som trots detta måste rulla på. Fråga mig inte hur vi har fått ihop det, men det har gått. Jag ska väl erkänna att jag varit lite trött på alla fotbollsträningar ibland, kan också hända att jag sagt till min kära man att vara hemma vissa gånger när jag känt att det varit jobbigt. Han är inte den som känner av sådant själv, mera en person med åsikten att tar man på sig ett jobb (i detta fall tränarjobb) så gör man det till 100%. Det är en väldigt bra egenskap, men ja ibland hade jag nog önskat att han kunde varit hemma. Det är för barnens skull, allt är för barnens skull och tränare växer inte inte på träd. Hur många människor väljer att gratis ge av sin tid och energi till ungdomsidrotten? Alldeles för få skulle jag tro. Så visst är jag glad och stolt med, och vi har fått kämpa lite extra.
Jag tror inte att det är en hemlighet att vi haft det lite upp och ner med allt som varit, jag har skrivit om det ibland. Varit lite mera personlig när jag orkat och delat med mig av livet i smått och stort. Men på senare år så har jag också känt att det som är privat är privat. Vart går gränsen för sådant man vill dela med sig av? Jag är mån om barnens integritet, de ska aldrig känna att de blir exponerade i situationer som kan komma att skada dom. Jag delar till exempel väldigt sällan bilder från deras rum, för det tycker jag hör till deras privata liv. Och det jag har delat med mig av och kanske kommer att dela med mig av har jag alltid frågat dem om. Sen är jag som förälder den som alltid har det yttersta ansvaret och för de mindre barnen som inte kan ta ett sådant beslut om att vilja synas eller inte ännu.
Att vara transparent i situationer har ändå gett mig mycket stöd. Och jag vet med säkerhet att även jag har stöttat. Det är det fina med social media, de oväntade och fina kontakterna som kan uppstå. Igenkänning och det faktum att livet inte alltid är enkelt, för man är inte mer än människa.
Ibland får jag som jobbar med sociala media ta en del skit, att jag enbart tänker på reklam och vill sälja. Visst finns det kanske de som jobbar så också, men jag vill inte tro att det enbart är så. Och jag borde verkligen inte ta åt mig när den kritiken kommer fast det gör jag ibland ändå. Trots att jag alltid är noga med vad jag delar och vill förmedla. Jag är trots allt bara en mamma som skriver för att jag älskar att skriva, och foto är min största passion i livet. Bloggen har alltid hängt med mig som en god gammal vän som jag alltid kan lita på. Och jobben jag gör brinner jag för.
Det jag vill komma fram till är väl egentligen att jag saknat att skriva här, men livet har kommit emellan med allt som varit. Jag har verkligen försökt hålla mig över ytan och det är inte förens nu jag känner att jag äntligen kan andas ut lite.
Trots att jag varit väldigt ärlig med att livet varit tufft så finns det en del saker som jag inte delat här… Många gånger har jag börjat skriva ett inlägg men inte kunnat avsluta. Andra gånger har jag varit så trött så jag bokstavligen somnat med datorn i knät. Och ibland har jag inte velat delat med mig. Tro mig, jag har verkligen velat dela med mig och när jag inte orkat så har jag fått dåligt samvete. Det är jobbigt när man inte har energi till allt som man vanligtvis haft.
Mitt upp i allt med en sjuk dotter, en liten bebis med kolik och svår astma samt min egna oro så insjuknade även våran son Adam. Jag förstod inte hur jag skulle få ihop livspusslet, hur skulle jag orka vara ännu starkare? Livet kändes så orättvist och för första gången i mitt liv bad jag till högre makter att allt var tvunget att bli bra. Känns ju lite fånigt att skriva det, men det är faktiskt sant jag gjorde det.
I mars april så började Adam klaga på att han kände sig tröttare än vanligt. Fotbollsträningarna kändes tunga och han var inte sig själv. Jag tänkte att det kanske kunde röra sig om en förkylning, men vi hade precis varit sjuka och mars månad låg hela familjen sjuk. Så det kanske var så enkelt att Adam bara behövde återhämta sig. Efter några veckor så kände inte Adam någon förbättring, han var lika trött och fortfarande lite snorig. Men trots detta så tränade han och gjorde sitt bästa, han hade ju ingen feber och ville absolut inte ha någon frånvaro.
När maj månad och värmen kom så började vi se en ljusning, Adam kände sig äntligen lite bättre. Men så mitt under en fotbollsträning så fick han ont i bröstet och fick stanna upp. Han klagade på smärta i hjärtat och kunde inte ta ett steg. Han fick lägga sig ner och vila sen släppte det. Hur vet man om man har ont i hjärtat? Micke trodde att han kanske fått ett ordentligt håll, de andra tränarna var inte heller så oroliga. Jag visste inte ens om detta, men när det sen hände ännu en gång under nästa träning så ringde Micke till mig på vägen hem från fotbollsplanen och berättade.
Va har det hänt flera gånger!? Jag reagerade kanske lite starkare än Micke, och ärligt talat så tänker man såklart inte det värsta så jag förstår att han inte hade tänkt på att säga det till mig. Men direkt när han berättade så fick jag en dålig känslig i magen. Det här var vi ju absolut tvungna att kolla upp. Samma helg så skulle Adam spela match, och just den här matchen kunde inte Micke vara med på. Och jag hade alla sykon hemma och kunde inte heller närvara. Adam ville själv vara med och efter mycket övertalning så lät jag honom. Men matchen blev tuff och smärtan i hjärtat kom tillbaka så Adam fick lämna planen. När det hänt så många gånger och smärtan dessutom blivit så jobbig så Adam blev tårögd så fick det vara bra. Det kan omöjligt vara håll i magen, och för mig så blinkade alla varningslampor.
Jag sa till Micke att jag inte ville att Adam skulle få träna förens vi ringt till vårdcentralen. Dagen efter ringde Micke och Adam fick rådet att inte träna förens vi träffat en läkare som kunde undersöka honom. Senare samma vecka fick vi en tid, läkaren gjorde en ordentlig hälsoundersökning och allt såg fint ut. Men läkaren ville för säkerhets skull avsluta med att göra ett EKG. Det gick fort, nuförtiden kan man göra ett EKG på bara några sekunder.
Jag såg undersköterskan gå iväg med remsan papper till läkaren, sen såg jag läkaren ta med pappret in till en annan läkare. När han kom ut igen så såg jag på en gång att något inte stämde med hans ansiktsuttryck. Vi har sett något på Adams hjärta som vi vill undersöka närmare. Jag frågade såklart på en gång vad, men svaret jag fick var lite luddigt. Slagen drar inte ihop sig ordentligt, vi ska skicka vidare detta till en hjärtspecialist. Och så länge så får ni lämna lite mera blodprover.
Tusen tankar hann att passerar under den korta stund som vi fick vänta innan läkaren kom tillbaka. Nu har jag pratat med Linköping och Adam har total träningsförbud, han får inte alls anstränga sig inte överhuvudtaget. Okej? Vad betyder det? Och varför? Efter det blev vi hemskickade och läkaren skulle ringa oss senare under dagen när han visste mera. Adam blev ledsen och jag bröt ihop. Micke var starkare. Bra att vi hittade det här nu så vi kan fixa det! Jag önskade att jag kunde vara lika stark, men vid det här laget så var jag redan vid bristningsgränsen, all oro jag känt det senaste halvåret har gjort mig skör.
Läkaren ringde tillbaka och berättade att han fått direktiv från specialister att Adam fortsatt inte skulle anstränga sig. Ingen hög puls överhuvudtaget. Inte cykla, inte bada och inte ta ut sig alls. Små korta promenader var okej. Vi skulle få en tid så fort som möjligt till Linköping där de skulle göra en ordentlig undersökning av hjärtat. Det tog 2 veckor sedan ringde de och hade ordnat med en tid.
På väg till undersökningsrummet…
De gjorde ett ultraljud på hjärtat som tog ungefär 1,5 timma. De tog nätan 100 bilder och klipp på hur hjärtat jobbade. Jag hade så många frågor, kvinnan som undersökte Adam var erfaren och svarade på allt hon kunde svara på. Vi pratade om idrottare och att det inte är helt ovanligt att de faktiskt får problem med hjärtat, speciellt efter förkylningar och infektioner. En del måste vila längre, upp till ett år. Och en del får dessvärre bestående problem.
De undersökte även artärer, kroppspulsådern. Vid halsen och magen. En del har en försvagning så de kan brista, och de ville utesluta allt sådant. Oftast när något sådant inträffar där det brister så vet man inte om det innan, det bara händer. Kändes bra att de även kollade upp detta.
Vi frågade om hon kunde se något avvikande, och hon svarade att hon kunde se allt men att hon kunde inte berätta något för oss. Vare sig det var bra eller dåligt. Och jag vet ju att det är så, men man frågar konstigt nog ändå.
Efter 1 timma så var det klart och man skulle då se över att alla bilder och klipp var bra innan vi fick åka hem. Vi fick stanna kvar på rummet medans de gick in till en läkare för att dubbelkolla allt. Efter en liten stund kom de tillbaka och sa att vi var tvungna att komplettera med mera bilder och klipp. En halvtimma senare hade de fått allt de ville ha och vi fick åka hem och vänta på svar.
Adam var lugn och positiv hela tiden trots att det såklart var psykiskt påfrestande. Han hade inte fått träna sedan maj, och allt han ville var att få spela fotboll och bara en sådan sak som att få cykla igen. Han hade mått dåligt sedan mars och väntan kändes bara oändligt lång.
Den här undersökningen gjordes ungefär i mitten på juni och det skulle ta ett tag innan vi fick resultat och svar. Undertiden så skulle Adam vila.
Varje gång telefonen ringde så hoppade jag till, var det ett 010 nummer så tänkte jag direkt att det var Adams läkare. Men eftersom vi har Liva med ITP som lämnar prover både nu och då så trodde jag fel både en och två gånger.
Men så en varm dag i juli så ringde telefonen när vi satt på baksidan och fikade. Jag trodde det var onkologen som ringde angående Livia, men nu var det äntligen hjärtläkaren. Jag fick en klump i magen och kände hur nervös jag blev. Hur man än vänder och vrider på det så analyserar man alltid. Tänk om något är galet, vilket ansiktsuttryck hade egentligen hon som gjorde ultraljudet och kan det tyda på något? Varför fick vi komplettera med mera bilder och klipp? Jag tror det är inbyggt i oss människor att direkt gå in i något slags krisläge där vi hela tiden har ett enda mål – att vinna och komma över på andra sidan.
Kvinnan som gjorde ultraljudet var ju helt fantastisk, väldigt pedagogisk och fin. Hennes varma ord och sättet hon tog sin tid att förklara vad hon gjorde under själva undersökningen var väldigt bra, och det kändes tryggt. Vi kändes oss betydligt lugnare efter besöket än innan. Men trots detta så kommer tusen tankar.
Läkaren presenterade sig och berättade att de nu tittat på Adams hjärta noga, men att de väldigt gärna ville att vi skulle berätta igen hur allt började och hur Adam mått. Efter att vi pratat i en halvtimma kunde jag inte hålla mig längre och frågade rakt ut är det något fel med Adams hjärta?
Jag fick ett lugnande svar nej vi tycker allt ser okej ut. Men vi vill väldigt gärna fortsätta att utreda detta för att utesluta allt. Dessutom vill vi att Adam ska påbörja kortisonbehandling på grund av kvalsterallergi som vi upptäckt via blodprover att han lider av. Sedan har vi skickat remiss för långtidsEKG, stresstest och spirometritest.
Tack gud för att de inte hittade något på ultraljudet! Vi blev så lättade allihopa. Adam satt bredvid och lyssnade, och när läkaren frågade om han hade några frågor eller funderingar så sa han får jag springa igen? Och ja det fick han med förutsättning att han lovade att lyssna på kroppen. Dessutom så bestämdes det att han skulle börja ta luftrörsvidgande vid smärta i bröstet.
Vi åkte och hämtade ut en himla massa mediciner, och på vägen hem bad Adam mig att stanna bilen. Jag vill prova att springa sista biten hem! Och sen sprang han.
Det har inte varit en spikrak återhämtning men vi märker stor skillnad. Nu väntar vi på resterande undersökningar och den här veckan är det dags att åka till Linköping och koppla på långtidsEKG. Allt kommer bli bra, det måste det bli.
Är det något jag har lärt mig efter den här tiden så är det verkligen att man ska lyssna på kroppen. Att inte träna när man är förkyld, och att låta det ta tid, låta kroppen läka. Bara andas.
Jag vill också passa på att höja ett varningens finger för energidryck, det är verkligen inte bra! Det är ju inga nyheter, men läkaren tror också att detta kan ha påverkat Adams hjärta. Vi köper aldrig hem energidryck, aldrig. Och även om sagt till barnen att de inte får dricka det så är det väldigt lätt att få tag på det. Idag skulle Adam aldrig dricka det, han har sett vad som kan hända.
Ta hand om er ♥
