Hur ser julpyntet ut hemma hos er? Har ni samma varje år? Kör traditionellt med röda toner? Eller blandar ni lite olika? Själv så älskar jag den röda julen, för mig är julen full av röda tomtar gröna granar och en massa julgranskulor i olika färger.

Såklart vi kommer ha röda tomtar, men i år så har jag valt att köra på mässing och guldtoner. Har varit och köpt lite pynt och förbereder julen med guld.

Igår så tvingade jag Micke (till hans stora förtjusning då han lider av höjdskräck) att klättra upp på nocken på verandan och spika upp julbelysning. Det blev såååå fint verkligen, men jag insåg snabbt att jag köpt alldeles för lite belysning. Ingen billig grej det där med julbelysning och mycket går det åt också.

Grannarna kom ut och hojtade, de är riktiga julbelysningslovers och älskar pynt. Ni vet jul ala USA-stil. Jag skrämde upp dom med att detta bara är början och genast blev herrskapet oroliga över att vi ska ta ifrån dom titeln som kvarterets finaste julhus. Vi får väl se när vi är klara hahaha. Hittade lite inspo på google, vad tror ni om att klä in huset såhär?

Bild lånad av system expo. 

Kram / Madeleine

Det var ett trevligt event som pampers bjöd in till. Brunch, blöjlabb och nyttig fakta om barn och blöjor. Inspirerande Lofsan fanns på plats och visade enkla och bra träningsövningar som föräldrar kan göra med sina barn. Jag blev verkligen peppad av att höra på Lofsan. Fick med mig hennes bok Mamma träning hem, ska läsa den och ta till mig så mycket som möjligt för att komma igång med min egna träning. Tänk jag som själv nästan var klar och utbildad PT borde ju ha bättre karaktär. Men det är inte lätt alla gånger. Saker och ting kommer emellan, man ska orka att få till träningen och också tycka att det är roligt. Jag har min sjukdom att skylla på, den har verkligen satt käppar i hjulet för mig. Men jag ska inte ge upp och med den här inspirationen så ska jag få det att funka. Jag har alltid tränat hemma och ihop med barnen, väldigt nyttigt och kostar ingenting. Och som Lofsan också sa, det handlar inte bara om träning, det handlar om ta sig ner på barnens nivå. Se världen från deras perspektiv och stärka kroppen för att orka vara en pigg och stark förälder. Det stämmer verkligen, jag har aldrig varit så pigg, glad och full av energi som när jag tränade och höll igång kroppen. Barnen har också alltid tyckt att det varit roligt, vi är ju en väldigt aktiv familj med många idrottsintressen. Men de minsta barnen har alltid varit förtjusta i att röra på sig ihop med mig. En mjuk, smidig och torr blöja är ju att föredra då. Den nya Pampers baby-dry pants blöjan är verkligen stretchig och det gillar barnen när de rör på sig.

Jag träffade många av mina bloggkollegor och fick krama om fina Ann Söderlund som jag inte träffat på länge. Vi bestämde att vi snart skulle träffas igen och käka en god middag. Mirka var på plats, Louise Hallin och många flera.

Ett härligt event på många sätt och vis!

Kram / Madeleine

Något mör i kroppen sitter jag nu i soffan efter många timmar i bilen. Idag har jag varit i Stockholm på Pampers event, berättar mera om det imorgon när jag kan göra ett längre inlägg. Just nu är jag bara sååå himla trött. Fick dock såååå mycket inspiration på eventet där jag träffade många härliga människor så jag kommer somna med ett leende på läpparna.

Barnen fick följa med till Stockholm. Detta var något av exotiskt för barnen, framförallt Colin skulle jag säga. Han trodde vi åkte utomlands, till ett annat land liksom. När vi närmade oss huvudstaden och alla de vackra byggnaderna som Stockholm pryds av så tittade de ut genom bilrutan och bara gapade. Tuva-Li trodde att isprinsessan bodde i Stockholm. Colin undrade om de pratade samma språk? Hahaha jag vet inte? Men jag borde kanske besöka Stockholm oftare med barnen, man skulle kunna tro att de aldrig kommer utanför 50 skyltarna hahaha. På Mac Donalds gick Colin fram till en man, en utländsk man och sa hej vi kommer från sverige! Ja vad ska man säga, situationen blev ganska komisk och lite tokig. På vägen hem sa Colin att han skulle berätta om det här äventyret på dagis imorgon och det skulle vara roligt att höra hur han förklarar.

Nu ropar sängen på mig, dags att säga godnatt!

Kram / Madeleine

Kram / Madeleine

Dagen började sämre än den slutade. Har haft ont inatt, ont av endometriosen. Jag ska faktiskt gå in för att lägga upp en  annan kost för att se om det kan hjälpa? Har läst lite om det, och så har jag några bloggläsare som har tipsat mig om det  tidigare så det är värt ett försök. Jag är trött på att ha några dagars välmående för att ha desto flera som är sämre. Och provera, min kropp reagerar med otroligt tråkiga biverkningar – viktuppgång! Blä säger jag! Vad ska jag göra? Jag mår ju generellt bättre av medicinen, men jag mår ju psykiskt dåligt över denna biverkning. Jag liksom trivs inte med mig själv överhuvudtaget. Ska jag chansa på att sluta med dom och börja träna? Men riskera att jag mår ännu sämre i perioder? Eller ska jag prova någon alternativ medicin? Ni som har erfarenhet av detta får gärna hojta till med alla era tips.

Nog om det. Jag blev i alla fall människa framåt efter lunch och då blev det några verksamma timmar med jobbet. Efter det hämtade jag barn och åkte och handlade lite. Det var ju kanske inte sådär superbra planterat av mig att åka och handla med alla barnen när jag mådde som jag gjorde. Men jag fixade det med.

Sen kom det tråkiga, att packa upp alla varor och göra iordning. Tog ett litet kylskåpsröj när jag ändå var på gång. Ibland så händer det att man får tummen ur så att säga 🙂

Men känslan av ett ”nytt” fräscht kylskåp fyllt med mat är väl underbart!

Efter kvällsmat och lite plock så var det dags för kidsen att hoppa i säng, men innan de kunde somna så låg de och väntade på att Oliver skulle komma hem. Av vissa tråkiga anledningar så har han inte varit här på ett tag. Men idag kom han äntligen hem! Syskonen blev överlyckliga. Tuva-Li nästan grät av lycka när hon fick krama sin Oliver. Och mammahjärtat är HELT! Älskade unge, jag skulle inte kunna tänka mig en dag utan dig i mitt liv. Vi hade lite att ta igen, och det blev många skratt, tårar och kramar ♥

Jag har bestämt mig för en lampa över matsalsbordet förresten, det blir en VITA eos. Hahaha otippat va? Fast jag har verkligen blivit sååå kär i den. Som en liten molntuss. Det är ert fel. Jag skulle i och för sig vilja ha en i sovrummet också. Hm, kan inte bestämma mig. Den får hänga över bordet först så får jag känna på det, annars så har den en säker plats i sovrummet! Titta jag hittade en inspobild på Pinterest…

Ja ja ja eller hur!? Dessutom har jag hittat eos till sveriges absolut bästa pris! Ni hittar den HÄR i olika storlekar!

Imorgon ska jag åka till Stockholm på pampersevent. Det ska bli roligt att träffa alla och jag är jättenyfiken på Lofsans träningsprogram. Men innan det är dags för event så har jag stämt träff med två andra sköna bönor som jag ser framemot att träffa 🙂

Kram / Madeleine

Godmorgon fina hur har ni det denna lördag? Jag är i städartagen och ska alldeles strax åka till tippen och kasta skräp. Skönt att få det gjort innan jul.

Jag har fått lite frågor ang artbyem.se. Namnet kommer ifrån konst av m, dvs art by m. Men nu var artbym upptaget så därför fick det bli em som man uttalar m, alltså m (em). Det finns inte vad jag vet någon annan som kallar sig artbyem i Sverige och ingen som har tagit pantent på det, i alla fall inte ännu. Vi får se, förhoppningsvis gör jag det.

Det känns fantastiskt roligt att äntligen vara igång. Att få göra det som jag brinner för och älskar. Det är väldigt mycket runt omkring som tar mer tid än vad man tror och jag är väldigt mån om att få det bra från början. Kunna presentera något jag kan stå för. Självklart kommer hemsidan att utvecklas och till våren så planerar jag en utställning.

Tydligen så funkade inte länken till hemsida igår så här kommer den igen www.artbyem.se 

in progress… 

Dream Your Dreams hittar du HÄR!

Kram / Madeleine

Idag sörjer hela världen attentaten i Paris. Det finns inte ord för hur hemskt det är. Senast nytt på aftonbladet säger att det saknas 34 svenskar som fortfarande inte har hört av sig till anhöriga. En svensk är avliden. Man har konstaterat att 128 oskyldiga människor mist sina liv och fler kan det bli. Terrordåden har kopplats till ISIS.

Vad ska man säga? Kan inte någon bara jämna ut deras land med grunden. Men rädda oskyldiga och barn. Jag vet det går ju kanske inte i praktiken men det är ju typ det man känner. Någon måste göra något för att stoppa dessa sjuka hjärntvättade asen!

I detta så funderar man på hur många terrorister som kommer in i vårt land som flyktingar? Jag skrev lite om det på instagram idag. Någon kommenterade ”vad är det som säger att det garanterat är invandrade människor som skulle ligga bakom terrordåd i sverige??” och ”det som skrämmer mig i den eviga debatten är alla inskränkta människor som tar för givet att det är dessa flyktingar (som ni skriver) som kommer/kan tänks utföra terrordåd”. Nej jag är absolut inte inskränkt, jag är realist! Jag dömer INGEN trots att det kanske inte hade varit konstigt om man gjorde det? Och nej jag är inte rasist för att jag har åsikter om invandring. Självklart ska man hjälpa människor i nöd, men när det handlar om massinvandring så måste vårt land också vara rustat för detta. Vi har en välfärd att bry oss om, hur kommer det se ut i framtiden? Och för att tillägga, jag hörde alldeles nyss på nyheterna att de som utfört terrordådet i paris tagit sig in i landet som flyktingar. Så visst har vi anledning att vara oroade för vår egen massinvandring i Sverige.

Av det vi har sett och hört så verkar det onekligen som om Sverige går på knäna just nu vad gäller flyktingstormen. Självklart ska vi hjälpa men då MÅSTE vi ha resurs för detta också. Har vi det? Nej det verkar inte som det?! Av egna erfarenheter av min egna kommun så sköt det väldigt dåligt. Kan det vara ett undantag just i detta fallet? Nja det är jag osäker på.

Min nära vän har tagit emot en ”liten” pojke. Socialen ringde till henne på kvällen och sa att det var kris och eftersom hon sedan tidigare haft uppdrag som kontaktperson och undrade om hon kunde ställa upp och ta emot det här barnet. Självklart ställer man upp. Alla som har möjlighet och ett hjärta gör det. Den ”lilla” pojken kom, det första min vän reagerade på var att han inte var någon liten pojke. Hon har fått hjälp av tolk vid några få tillfällen sen har stödet varit minst sagt under all kritik. Efter några veckor av försök till kommunikation så får hon reda på att pojkens föräldrar blivit mördade framför ögonen på honom och att han blivit tillsagd av andra på flyktingförläggningen att säga att han bara var tolv år. Veckorna går och min vän uttrycker sin oro för pojken som känns väldigt inåtvänd och tyst, men socialen gör ingenting. De blir kallade på möte och under mötet får de reda på att pojken ska börja i skolan. Han får också höra att det är skolplikt i sverige. Hela mötet var informativt, allt handlade om skolgången. Stackars pojke! Han behöver hjälp och stöd på annat sätt fattar inte Sverige det!?

Om vi ska stötta och hjälpa utsatta människor som upplevt en overklig mardröm, borde vi då inte hjälpa dessa människor fullt ut och på rätt sätt?! Ett läkarbesök? Psykologiskt stöd? Om vi ska forma vårt samhälle till en trygg plats för alla individer, så behöver vi jobba från grunden. Jag som inte ens är utbildad i dessa situationer förstår detta. Det är fan inte konstigt att det händer saker i världen! Ta som knivattentatet i västerås, en man får reda på att han ska utvisas,  får panik och hugger ner två personer. Nej det är inte klokt och inte försvarbart för fem öre. Men ingen vet vad han gått igenom, kanske så illa att han hellre tar två människors liv hellre än att behöva åka tillbaka dit.

Jag sörjer för Paris idag. För alla som drabbats av hatet. Jag sörjer för kommande dåd för det kommer säkert att hända snart igen. Jag sörjer för Sverige, för vi brister! Och framförallt så sörjer jag även för alla drabbade i Beirut! Det behöver offentliggöras precis lika mycket som dåden i Paris. På Facebook kan man ändra sin profilbild till franska flaggan, varför får man inte alternativet att ändra till Libanesisk flagga? Attackerna i Beirut är minst lika viktiga att uppmärksamma!

Jag skulle kunna skriva hur länge som helst om detta! Men jag är tom, orden kommer inte fram. Jag är orolig för Sverige,  herregud snart blir det väl inbördeskrig. Vad ska man säga till sina barn? Tankarna är många!

Försökte jobba en liten stund förut, fick knappt något gjort. Svårt att koncentrera sig på något annat. I situationen så känns allt annat oviktigt. Men man måste på något sätt leva vidare. Nästa vecka öppnar artbyem.se och det ska bli superkul! För mig som skapande är detta ”a dream come true”. Jag har alltid haft ett intresse för inredning och design, måla och skapa. Jag kommer leverera tidlös fotkonst som passar in i allas hem. Uttrycksfullt och vackert. NI får gärna redan nu börja följa artbyem på instagram innan hemsidan är igång.

Lille Adam fångade mamma på bild ♥ Det verkar som många i familjen gillar att fota.

Just nu planerar jag och mitt team inspirationsbilder i inspirerande hemmamiljöer och kommande fotograferingar. Har jag någon inredningsbloggare eller någon som driver ett inspirerande instagramkonto så får ni gärna höra av er till info@artbyem.se

Det här är bara en av alla fotoposters som kommer lanseras under nästa vecka. Nu hoppas vi tiden går snabbt då 🙂

Kramar / Madeleine

Är det någon av er som har erfarenhet av nattskräck hos barn? EmmyLou har senaste nätterna vaknat och varit otröstlig. Jag har läst lite om det på nätet och det verkar som om det kan vara det. Min andra tanke är om det kanske är så att det beror på alla intryck omkring henne just nu i samband med att hon har börjat på dagis? Hur som helst så är det väldigt jobbigt för henne att vakna på nätterna och vara så ledsen. Det gör så ont i mammahjärtat.

Det här har gjort det extra jobbigt att lämna henne på dagis. Även om hon börjar senare på dagarna så är hon jätte trött när jag ska lämna henne. EmmyLou är ju annars världens gladaste lille tjej.

Tänkte tipsa er om julens finaste ljusstake ”Tilpi”!

Jag tycker den är lite lik Skultunas ljusstake ”Liljan” som jag är väldigt förtjust i. Visst är den fin? Två av dessa i mässing kommer att få lysa upp vintermörkret i vårt vardagsrum. Var faktiskt tvungen att se hur de lyste upp på kvällen och det blev jätte mysigt. Granntanten trodde det väl att det hade slagit över för mig som julpyntade redan. Jag ska visa mera bilder på den senare.

Ni hittar ljusstaken HÄR! ♥

Kram / Madeleine

PS. En nära vän till mig kommer att börja blogg här på Allt Förföräldrar inom kort, håll utkik jag kommer presentera henne här under helgen!

Kickstartar morgonen med en PW. Kommer inte ihåg när jag gjorde det sist? Skönt att få lite motion och komma tillbaka lite smått med träningen. Ett steg fram och två steg bakåt, man hamnar så fort i dåligt mönster när man varit sjuk. Men nu jäklar ska det bli ändring på det. Dessutom så blir man så himla glad av att röra på sig 🙂

Tittar in om en liten stund, då ska jag presentera vinnaren i Pamperstävlingen!

Kram / Madeleine

♥

Sen uppdatering. Idag har det varit en sådär tokdag när allt har gått fel. Det började med att tvätten inte hunnit torka i torktumlaren och jag hade lovat tvillingarna att deras favorittröjor skulle vara ready to go imorse. Skrik och panik, men till slut försonades vi. Kvar hemma var det sen bara jag och EmmyLou, hon börjar senare på dagis varje dag, och så länge det går så kommer hon att få göra det. Jag hade vissa deadlines som jag hade tänkt att passa på att fixa innan det blev dags att lämna Emmy på dagis men då slutade internet att funka helt plötsligt. Varken bredbandet eller mobilnätet funkade. Jag provade allt. Det var ju bara att packa in oss i bilen och åka stället. Då insåg jag att Emmys mössa var borta. Letade febrilt efter den men gav upp efter ett tag, vi tog reservmössan som förövrigt inte dög till prinsessan. Hon skulle ha sitt rosettband istället och jag orkade inte att bråka så hon fick ha det och mössan fick istället följa med i väskan ihop med jackan.

Tillbaka på kontoret. Satte på en kopp kaffe och överraskades med att mjölken var slut eftersom min stora son lever på oboy. Ja det är nått argument i stil med att chokladbönorna kommer försvinna inom några år och då är det lika bra att passa på att dricka oboy så länge det går. Orkar inte. Fick igång nätet och kunde backas upp av underbara kollegor på huvudkontoret tackochlov.

Senare på eftermiddagen åkte jag iväg och uträttade lite ärenden, fick över telefon reda på att mina prover från tryckeriet inte var färdiga. Ännu ett litet psykbryt, men det ordnar sig. Håller tummarna för att det kan vara färdigt imorgon eller senast på fredag.

Sen åkte jag och fotade. En något stressig fotografering men otroligt rolig. Det finns verkligen inga begränsningar när man fotar, enbart ens fantasi och dåliga objektiv (hahaha fotografskämt!)

Det blir lite kvällsjobb nu ett par timmar, och en sen middag. Micke bjuder på whiskeykyckling och det är ju inte fy skam att avsluta denna tokiga dag med.

Imorgon ska jag visa mina fina ljusstakar som jag har köpt! Nu närmar sig julen minsann ♥

Kram / Madeleine

Satte på teven tidigare idag, när jag sitter och jobbar så tycker jag jag det är trevligt med något ”sällskap” ibland. Helt uppslukad av statistik, marknadsplaner och copywriting så hörde jag att de pratade om prostatacancer. Det fick min uppmärksamhet.

Jag känner ett stort hat till cancer, vem gör inte det. All cancer är hemsk, den tar ifrån oss människor alldeles för tidigt och alldeles för smärtsamt. Jag vet många som drabbats av denna sjukdom.

Anna tog kontakt med mig efter att hon sett mig i tv-rutan i Familjen Annorlunda på TV 4. Hon älskade barn och jobbade med barn. Jag har nog aldrig träffat någon som verkligen sken upp så otroligt mycket som när hon pratade om barn. Ofta så ville hon att jag skulle ropa på barnen när vi pratade i telefonen. Lilla Colin vad duktig du har blivit på att prata. Men det var också hennes stora sorg, att hon inte själv kunde bli mamma en dag. Anna och jag var lika gamla, vi hade många gemensamma intressen och samma torra humor. Hon grät av skratt när jag imiterande en massa olika kändisar och lade till andras dialekter. Hon kom från Stockholm och när jag uttalande beeeeebisar (bäbisar) och reeeeekoooor  (räkor) så fnissade hon högt! Vi kom varandra nära och hon kände nog att hon kunde ventilera med mig trots våra olika öden. Hon var döende i cancer. Hon berättade det ganska fort efter att hon tagit kontakt med mig, hon drev också dessutom en cancerblogg. Jag såg aldrig Anna som sjuk, hon hade trots cancern en otrolig livsglädje och ville leva varje dag fullt ut. Ibland pratade vi om sjukdomen, jag frågade henne om hon kände den inom sig och ifall den gjorde ont. Hon förklarade och pratade om sina känslor. Jag tror Anna uppskattade min öppenhet, i alla fall så sa hon det.

Hon hjälpte mig att förstå lite närmare, det jag alltid har undrat och gått igenom som anhörig till sjukdomen. Min pappa fick prostatacancer och höll det hemligt ganska länge. Jag visste ju om det men det var aldrig något vi pratade om. Aldrig. Jag tog upp det med honom vid ett tillfälle. Jag mådde otroligt dåligt, drömde att jag var på hans begravning och att han var död. Så en kväll när jag satt i hans knä så tog jag mig mod och frågade med tårarna i ögonen pappa är du sjuk? Kommer du att dö? Inte ens då ville han berätta, han var frisk som en nötkärna. Men utseendet på hans kropp sa mig något annat.  Den här tiden så blev jag själv sjuk på något vis. Psykosomatiskt. Min kropp sa ifrån på olika sätt och det var extremt obehagligt. Jag fick gå och prata med någon genom vårdcentralen och den människan tyckte jag skulle gå och låna avslappningsband på biblioteket och äta svagt lugnande atarax. Men det var inte alls det jag behövde, jag behövde någon som pratade med mig om min oro för min pappa. Jag besökte den här kvinnan tre gånger sen gav jag upp. Bet ihop och löste det på mitt egna sätt. Och fortfarande i skrivande stund så bearbetar jag väl det på ett sätt. Idag känner jag mig stark men blir fortfarande väldigt ledsen ibland. Anna satte ord på sjukdomen på något vis, hon hjälpte mig att förstå. Och hon sa många gånger att det var skönt att prata med mig som visste hur det var för en nära anhörig. Jag led något oerhört mycket den sista tiden jag hade min pappa i livet, jag var där varje dag och vakade över honom. Höll honom i handen och torkade hans panna. Just då hade jag stålsatt mig, tillät mig inte att gråta och ville vara stark för alla runtomkring. Därför kändes det otroligt jobbigt när Anna blev dålig den sista tiden, jag kunde inte svara när hon ringde sista gången. Jag klarade inte av det, och idag ångrar jag det. Jag kunde riktigt inte hålla känslorna inne på grund utav alla tankar som kom tillbaka. Jag har inte tagit upp det här på bloggen så djupt tidigare för jag har känt att det har varit väldigt tungt. Men jag tänker att de har det bra nu, de slipper lida och den dagen vi går över på ”andra sidan” så får vi ett varmt välkomnande.

En tid var jag så arg på cancern och jag ville själv forska inom området. Ni vet som om man går till självförsvar på något sätt, eller nästan vill bjuda upp till fight! Man vill bara krossa den jävla sjukdomen. Nu är inte jag någon forskare och jag kanske måste inse mina begränsningar men efter det jag hörde på teven idag så vill jag gärna förmedla och upplysa alla om STHLM3 genom mina kanaler och på social media! Kan det hjälpa forskningen på något sätt så gör jag det gärna varenda dag. Det här är livsviktiga ämnen.

Forskare på karolinska institutet genomför den största studien någonsin i Sverige om prostatacancer. STHLM3 handlar om att utveckla ny diagnostik för att upptäcka prostatacancer tidigare och säkrare. Jag tycker definitivt och hoppas på att denna studie ska leda till att alla män får denna undersökning på rutin. Ett enkelt blodprov som kan rädda liv! Kan det rädda andras pappor, söner, bröder eller närstående så är det fantastiskt! Minst lika viktigt som det är för oss kvinnor att göra mammografi. Läs gärna mera om denna forskning, ni hittar den HÄR! 

Men vi borde prata mera om män och prostatacancer! Tog upp det lite här hemma faktiskt. Barnen vet vad bröstcancer är och de kopplar ihop det med det rosa bandet. Lika viktigt som det är att upplysa om bröstcancer är det att uppmärksamma prostatacancern. Ni kan läsa mera om det på prostatacancerförbundet. 

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, så mycket som var sjunde man får prostatacancer före 75 års ålder!

Glöm inte mustaschkampen, man kan som privatperson exempelvis ge en gåva eller kanske köpa någon i mustaschkampens webbshop. Många bäckar små gör mycket! Ni hittar shoppen HÄR!

Och säg till era gubbar att kolla prostatan!

Kram / Madeleine