Visst är det en bra kombo?
Virkad tröja med hjärtan.
Livia är min största supporter när det kommer till att virka, hon sitter gärna bredvid och frågar ofta vad jag gör och vill att jag ska visa henne. Hon har fått en egen virknål och ett garnnystan som om grejar med. Hon kanske kommer att få samma intresse som mig när hon blir äldre?
För ett tag sedan så frågade hon mig om jag kunde göra en tröja till henne med hjärtan på. Hur svårt kan det vara? Jag är inte så bra på att läsa mönster, men förstår ganska lätt hur man ska göra om jag sett någon annan göra det, eller så testar jag bara lite själv och efter ett tag så brukar jag lösa det. Virka på frihand är roligast.
Jag testade lite och så blev det rutor med hjärtan. Och det blev sedan en tröja 🤎
Jag hade ett gäng med garnnystan hemma från Rusta och de blev toppen! De är ju dessutom ganska billiga också vilket är toppen.
För att göra en sådan här tröja av rutor så behövde jag totalt 23 hjärtrutor.
Tröjan är inte riktigt klar ännu men min ivriga lilla virvelvind vill ha på sig den på en gång. Jag ska virka en kant framtill på tröja och göra plats för knappar och knapphål. Men just nu ser tröjan ut såhär. Man kan ha den precis som den är nu också.
Livia är lycklig, och då är jag lycklig 🤎 Så otroligt roligt att skapa själv. Här nedan kan ni se en film på tröjan. Så småningom ska jag också dela klipp på hur jag gör dessa hjärtan ifall flera är sugna på att testa.
Fotboll hela helgen!
Oliver är fokuserad, han har en helt galen självdisciplin när det kommer till att nå sina mål. Just nu är han en maskin och det syns att han har roligt! Min pojke ❤️
Minnen från sommaren…
Jag kan inte minnas när jag var så trött senast. Det är minst sagt tufft att komma tillbaka till vardagen 😅🫣 Jag kan väl inte vara ensam om att känna så? Men nu har skolorna startat igen och rutinerna är igång. Hur kunde sommaren svischa förbi så fort?
Stadsparken i Motala är vacker, och det är så roligt att vi fått tillbaka en fontän här igen. Är det något som jag själv minns från när jag var barn så är det just fontänen. Det vara alltid så fint minns jag att jag tyckte och på något sätt extra festligt att få gå till parken och titta på den. Det kanske blir ett minne mina barn också kommer ta med sig.
Planteringen det här året var förtjusande, sprakande färger i olika höjder. Det fick mig att inse att jag måste ha solhattar i min trädgård till nästa år.
Titta på den här lille linslusen, Deus vill alltid vara med på kort.
De har bus i blicken tror jag minsann.
Innan vi gick hemåt igen så besökte vi mormor och morfar, de bor i stan precis bredvid stadsparken. Där bjöds det på glass och Deus fick frossa i morfars alla samlarbilar, två stora skåp med bara leksaksbilar ja ni kan ju tänka er. Sen är det förstås lite frustrerande att han inte får leka med alla bilar för det vill han ju, men en Porsche fick han hålla i och det gjorde nog hela utflykten denna dag.
En av sommarens sista solnedgångar, snart är värmen ett minne blott. Jag försökte verkligen känna in den här kvällen, minnas allt med den.
Ta hand om er!
Våran egna lilla sjöjungfru!
Tacksam för alla soliga och varma dagar, på återseende Vättern 🐚☀️
Vi saknar dig!
Cosmo, vår älskade vän och familjemedlem, har lämnat ett tomrum i våra hjärtan som inte kan fyllas. Från det ögonblick han kom in i vårt liv, med sina stora bruna ögon och viftande svans, visste vi att han skulle bli en speciell del av vår familj. Han har varit med oss genom allt—genom barnens första steg, genom skratt och tårar, och genom otaliga promenader i skogen där hans glädje smittade av sig på oss alla.
Barnen har vuxit upp med Cosmo som sin trogna följeslagare. Han har varit deras skydd, deras lekkompis, och deras bästa vän. När de var små, låg han bredvid deras sängar på nätterna, som om han ville försäkra sig om att de sov tryggt. När de blev äldre, väntade han vid dörren tills de kom hem från skolan, alltid redo att ge en varm välkomstkram med sin mjuka päls.
Cosmo var mer än bara en hund—han var vår trygghet, vårt ljus i mörka stunder, och en källa till oändlig kärlek. Hans busiga kramar och vänliga själ rörde oss alla på ett sätt som inte kan beskrivas med ord. Att komma hem och inte mötas av hans glädjesprång och varma ögon känns overkligt, och vi saknar honom redan mer än vad vi någonsin kunnat föreställa oss.
Vi kommer minnas Cosmo som den som alltid fanns där, som gav oss mer kärlek än vi kunde drömma om och som gjorde varje dag lite ljusare. Han kommer för alltid att leva kvar i våra hjärtan och i de minnen vi skapat tillsammans. Tack, Cosmo, för att du var en del av vår familj. Vi kommer alltid sakna dig.
Jag hoppas du leker med Devil i hundhimlen nu Cosmo 🤎
Det här senaste året har verkligen haft sina uppochner gångar. Men att vi skulle behöva ta farväl av ännu en kär vän trodde jag inte… Det gör så ont!
Cosmo…
Fina dagar!
Vilka fin dagar vi haft! Och vilket underbart väder, äntligen kom solen och värmen tillbaka. Känns fint att vi ändå får njuta de sista veckorna innan sommarlovet är slut. Så har vi fått umgås med våra vänner och skapat fina minnen 🤎 Mysigt!
Paradiset på jorden!
Så har vi bakat pizza med Rickard och Angelica. Barnen och deras kompisar vill hänga med oss, vi får väl anta att det är ett gott betyg på vårt föräldraskapet ändå. Charlie blev en riktig hejare på pizza och de smakade fantastiskt gott!
Rickard lärde ut alla sina hemliga trix för att få till den där perfekt pizzan. Så numera är det Charlie som bakar pizza här hemma.
Perfektion!
När vi inte varit på stranden så har vi badat i poolen, så himla härligt! Barnen har verkligen älskat det. Vi har också pratat om att faktiskt bygga ner en egen pool hemma till nästa sommar. Det blir ett stort projekt som kräver många spadtag. Men det är det helt klart värt jobbet med tanke på hur mycket vi älskar att bada. Vi får se om drömmen blir av 😍
Visst ser det härligt ut?
Något som alltid slår mig är hur bra överrens alla våra barn kommer. Det spelar liksom ingen roll om det gått flera månader sedan de träffats, när de väl ses igen så är det precis som vanligt. Fint att se deras relation, de har ju vuxit upp tillsammans.
Nu hoppas vi på flera fina dagar med mycket glädje och bus innan skolan börjar igen.
Tuffa bilar och på bättringsvägen.
Lilla Deus, min tuffa starka kille! Äntligen på bättringsvägen, nu börjar vi äntligen känna igen honom igen. Vi kämpat så med maten och drickan efter den här tuffa sjukdomstiden. Inte konstigt att han fått ett trauma efter att varit så sjuk! Allt vi erbjudit i matväg har han vägrat, likaså drickan. Värre har det också varit när jag eller Micke erbjudit det. Han kopplar ihop det onda med att vi försökt få i honom. Jag har varit så ledsen över det, ledsen över att sjukvården flera gånger sagt till oss att tvinga i honom mat och dryck undertiden när det varit som värst. Rädd för att han alltid ska koppla ihop detta med oss. Eftersom vi har barn med Selektiv ätovilja och är väl medvetna om hur relation till mat kan påverka ett barn så har det gjort mig ännu mera ledsen och arg, för jag vet ju hur illa det kan bli.
Men nu en månad senare så har Deus börjat äta och dricka mera normalt igen och det gör oss så glada. Det enda som fortfarande syns efter den här tiden är lite ärrbildningar på tungan, och även skador på mjölktänderna. Sen har också han en svullnad i armen efter infarten. Man hade lite problem att få infarten på plats och efter några timmar så hade droppet flyttat på sig så vätskan gick direkt in under huden istället och orsakat en svullnad. Droppet larmade inte, det var också helt omöjligt för mig att se detta eftersom armen var lindad ordentligt. Det försvinner ju av sig självt men det kan vara lite olika hur snabbt kroppen tar hand om det.
Deus största intresse förutom fotbollar är bilar, och det har varit det enda som verkligen uppmuntrat honom den här tiden. Så när morfar kom upp med Porschen häromdagen så var lyckan total!
Lyckan är total!
Deus gick igen bilen både invändigt och utvändigt ett flertal gånger. Och så fick han såklart en liten åktur runt kvarteret 🤎
Silkesbröllop!
17 år med min människa, nu kör vi på minst lika många till!