Lilla Deus, min tuffa starka kille! Äntligen på bättringsvägen, nu börjar vi äntligen känna igen honom igen. Vi kämpat så med maten och drickan efter den här tuffa sjukdomstiden. Inte konstigt att han fått ett trauma efter att varit så sjuk! Allt vi erbjudit i matväg har han vägrat, likaså drickan. Värre har det också varit när jag eller Micke erbjudit det. Han kopplar ihop det onda med att vi försökt få i honom. Jag har varit så ledsen över det, ledsen över att sjukvården flera gånger sagt till oss att tvinga i honom mat och dryck undertiden när det varit som värst. Rädd för att han alltid ska koppla ihop detta med oss. Eftersom vi har barn med Selektiv ätovilja och är väl medvetna om hur relation till mat kan påverka ett barn så har det gjort mig ännu mera ledsen och arg, för jag vet ju hur illa det kan bli.
Men nu en månad senare så har Deus börjat äta och dricka mera normalt igen och det gör oss så glada. Det enda som fortfarande syns efter den här tiden är lite ärrbildningar på tungan, och även skador på mjölktänderna. Sen har också han en svullnad i armen efter infarten. Man hade lite problem att få infarten på plats och efter några timmar så hade droppet flyttat på sig så vätskan gick direkt in under huden istället och orsakat en svullnad. Droppet larmade inte, det var också helt omöjligt för mig att se detta eftersom armen var lindad ordentligt. Det försvinner ju av sig självt men det kan vara lite olika hur snabbt kroppen tar hand om det.
Deus största intresse förutom fotbollar är bilar, och det har varit det enda som verkligen uppmuntrat honom den här tiden. Så när morfar kom upp med Porschen häromdagen så var lyckan total!
Lyckan är total!
Deus gick igen bilen både invändigt och utvändigt ett flertal gånger. Och så fick han såklart en liten åktur runt kvarteret 🤎
Livet prövar inte människan mer än vad den klarar av, ja så sägs det i alla fall. Men jag vet inte om jag håller med. Klarar man allt i livet? Trots att man håller på att gå sönder? Kanske gör man det ändå, fast allt känns väldigt tungt ibland. Den här våren och sommaren som varit har verkligen haft sina vackra stunder, men gudarna ska veta att det också varit otroligt tufft!
Min barndomsvän förlorade kampen mot cancer, våra bäst kompisar bråkade med en hjärnhinneinflammation. Flera jobbiga stunder har passerat och många tårar har runnit nedför kinderna.
Men så har vi också firat livet, varit hedersgäster på det vackraste bröllopet i hela världen. Kramats och skrattat oavbrutet. Livets kontraster. Vi försöker alltid se det positiva, och intalar oss alltid att det ordnar sig på ett eller annat sätt.
Som jag skrev i mitt förra inlägg så blev Amadeus väldigt hängig strax innan bröllopet, vi besökte vårdcentralen för min magkänsla sa mig att något inte stod rätt till. Vi kunde inte få i Amadeus något att äta, och han ville knappt dricka. Hela hans allmäntillstånd förändrades och vi kände inte igen våran pojke. Jag tänkte först att det kanske var flera tänder på gång, alla våra barn har blivit ”sjuka” när de fått tänder, men när jag tittade i munnen på Amadeus så såg jag något som likande blåsor eller beläggning på tungan och i halsen. På vårdcentralen tog läkaren ett halsprov för att undersöka om det kunde vara en streptokockinfektion men det visade negativt. Jag ville då att man skulle titta närmare på det men det tyckte läkaren inte att det fanns någon anledning till, han sa bara att det var en lätt virusinfektion och att det snabbt skulle gå över. Kort och gott var det ingen fara. Dock så ville jag att de skulle ta en snabbsänka och det gjorde dom, den var förhöjd till 45 vilket inte är alarmerande. Det gjorde mig lite lugnare, men efter ett tag så steg Amadeus feber snabbt och hans allmäntillstånd blev sämre.
Jag är inte den som oroar mig i onödan, med så många barn har vi gått igenom mycket. Men det här kändes annorlunda på något sätt, svårt att förklara men min magkänsla sa att något var fel.
Efter bröllopet åkte vi hem ganska skapligt. Amadeus hade väldigt ont och var otröstlig, så till slut beslutade jag att vi var tvungna att åka in med honom till barnakuten. Micke var hemma med de andra små barnen och Engla-Freja följde med mig. Väl på plats så fick vi hjälp ganska snabbt. Sköterskan som tog emot oss såg direkt att Amadeus hade ont detta trots att vi gett honom smärtlindring. De bedövade honom i munnen med Lidokain som är ett lokalbedövningsmedel, de hjälpte lite grann så vi fick i honom lite vätska.
Läkaren kom in och ville nu ta flera prover på blåsorna han hade i munnen. De misstänkte allt från höstbåsor, afte och herpes. I väntan på svar så fick vi åka hem med mera Lidokain och lite högre smärtlindrande dos. Det enda vi skulle vara noga med var att få i Amadeus vätska.
Men det var lättare sagt än gjort. Vi kämpade verkligen, gjorde allt vi kunde men Amadeus hade så ont. Inget vi gjorde hjälpte, små klunkar med dricka då och då men inget mera. Vi försökte med isglass, isbitar ja allt man kan tänka sig. Eftersom han hade hög feber dessutom så var det ännu viktigare att få i honom vätskan. Vi bedövade honom men det var smärtsamt och efter varje tillfälle så vägrade han ens att försöka dricka. Till slut så åkte vi in till barnakuten igen situationen blev ohållbar. De tittade på honom igen men var inte speciellt oroliga, att han var ledsen och orkade skrika var ett gott tecken. Jag ifrågasatte om det inte fanns några slags mediciner som kunde underlätta dessa besvär, men eftersom vi fortfarande inte visste vad det rörde sig om för slags blåsor och sår i munnen så ville de inte behandla. Vid herpes kan sätta in antivirala mediciner men då ska man helst göra det direkt vid första symtom, nu hade det gått några dagar och vi hade fortfarande inte fått svar på de nya proverna. Så vi blev hemskickade igen fast jag tyckte det kändes fel.
Vi kämpade ytterligare hemma, gjorde allt vi kunde men det gick inte. Och vid det här laget så hade Amadeus inte kissat i blöjan alls. Han var så trött, arg och ledsen. Jag ringde till barnakuten och den läkaren jag fick prata med sa till mig att vi skulle tvångsmata honom. Min första tanke var NEJ. Med den erfarenhet jag har kring mat och barn så kändes det bara fel. Men det var så vi skulle göra trots sår, blåsor och infektion i hela munhålan och halsen. Ta en spruta och tvinga i honom vätska.
Det gick inte, så vi åkte in till barnakuten ännu en gång. Och jag stod på mig att de var tvungna att hjälpa oss nu. Både jag och Micke var helt slut, och våran älskade lilla pojke ännu sämre. Han kunde inte öppna munnen på grund av sår, blåsor och svullnad. Läkaren sa att hon inte tyckte det var någon fara just i stunden, men om ett dygn så kunde han vara helt uttorkad. I det velade hon hur de skulle göra, men för mig fanns det inga alternativ – de var ju tvungna att hjälpa oss nu! Till slut så togs ett beslut om att ge dropp och skriva in oss på BAVA. Tack gud för det! Äntligen skulle vi få hjälp efter alla turer hit och dit.
Nu hade även EmmyLou och Livia blivit dåliga hemma, och det kändes så tufft att inte kunna vara hemma även för dem. Dessutom blev jag orolig för Livia eftersom hon har sin blodsjukdom ITP, för när hon blir sjuk blir hon ännu sjukare och hennes immunförsvar är inte alls lik bra som andras.
Det blev några jobbiga timmar på BAVA innan Amadeus till slut lugnade ner sig. Det tog en liten stund att sätta infarten i armen och på grund av att han var uttorkad så blev extra svårt. Men personalen på avdelningen var helt underbara, så gulliga och trygga. Efter en natt med dropp och smärtlindring så tog Amadeus sin nappflaska för första gången på flera dagar. Jag blev så glad så jag började gråta, Micke började också gråta och jag larmade så personalen fick komma in och titta. De undrade nog först vad det var som stod på när de kom in och såg oss så ledsna, men det var ju tårar av glädje och förhoppning om att det äntligen skulle vända nu.
Efter tio dagar utan knappt någon sömn alls så kände jag mig yr och tagen. Vi var alla trötta efter detta, och oron ska vi inte prata om. Det är så fruktansvärt att se sitt barn ha så ont och inte kunna hjälpa till på något sätt.
Just den här dagen så log Amadeus emot oss igen, och all den lilla energi som vi hade kvar växte och blev större. Vi såg ett slut på eländet.
Nu hade dock både EmmyLou och Livia fått samma blåsor och sår i munnen, och hög feber. Jag pratade med Amadeus läkare och hon tyckte absolut att Livia skulle få hjälp direkt, eftersom Livia tillhör Onkologen så gick jag bort till dom och rådfrågade hur vi skulle göra. De ville att någon läkare skulle titta på henne innan behandlingen sattes in, dessutom ville de veta hur trombocyterna låg. Amadeus hade piggnat till lite mera under dagen så vi fick permission att åka hem så vi kunde ta med Livia till vårdcentralen. Så raka vägen hem och för att sen ge sig iväg igen.
Micke fick ta besöket på vårdcentralen och de fick träffa samma läkare som vi fick göra första gången med Amadeus. Han ville även denna gång undersöka om det var en streptokockinfektion, detta trots att läkaren på us sagt att man ska ett blåsskrap för att de starkt misstänker HSV-1 herpes. Det slutade med att Micke fick säga till personalen på labb att detta skulle göras. När Micke smsade mig och berättade för mig så blev jag så irriterad så jag tog på mig skorna och sprang bort till vårdcentralen. Läkaren sa då till mig att han hade svårt att se några blåsor så jag fick visa honom vart exakt han skulle ta testet. Vidare så visade det sig att Livias trombocyter sjunkit väldigt mycket så efter att läkaren pratat med onkologen i Linköping så sattes antivirala läkemedel in direkt. Jag blev så glad för det!
Livia blev också dålig men inte lika dålig som sin lillebror, däremot så har hon fått små blödningar i käken som gjort att det smärtan mycket och trycker på upp i huvudet. Insjuknandet vid ITP är oftast akut och det kan uppstå symtom från flera organ som hjärna, njurar, hjärta, tarmar, mjälte, bukspottkörtel och binjurar och även om det är ovanligt så finns risk för hjärnblödning eftersom blodet inte kan koagulera. Man kan då också tänka sig hur jobbigt det blir med blåsor och sår i hela munnen och ner i svalget. Så medicinen var verkligen behövd och tur att vi fick den så snabbt.
Engla-Freja blev också dålig så vi sökte vård på jouren för henne. Jag vet inte vad oddsen är men visst fick vi träffa samma läkare ännu en gång. Och ja även denna gång så ville han undersöka om det fanns en streptokockinfektion. Väldigt bra att de använder uteslutningsmetoden, men när han valde att behandla henne för en halsfluss trots negativt provsvar blev jag väldigt frågande. Du tror inte att det kanske kan röra sig om samma åkomma som övriga syskon har? Nej här valde han att behandla mot halsfluss!
Dagen efter åkte vi upp med EmmyLou som även hon hade samma problem och väldigt tydliga symtom. Vi fick träffa en jättebra läkare som läste på om våran situation och bestämde sig för att skriva ut antivirala mediciner på en gång. Nu hade vi även fått Amadeus provsvar som faktiskt påvisade HSV-1, det var alltså helt rätt att behandla med denna medicin. Vi berättade om att vi varit med storasyster dagen innan så även hon fick rätt medicin. Likaså storebror Victor som insjuknat efter att besökt oss under bröllopet och blivit smittad.
Över två veckor med sjukdomar och sjukhusbesök, inte alls vad vi hade önskat de sista veckorna innan skolan drar igång. Vi kämpar fortfarande med en del trauma som Amadeus har fått kring matsituationer, blir ledsen över att tänka på att vi skulle tvångsmata honom. Det måste ju finnas något slags avvägning för vad som är okej och inte i dessa lägen. Och tänk om även Amadeus kunde fått medicin direkt då hade vi kanske inte behövt gå igenom detta helvete. Och med det vill jag skriva – man ska stå på sig om man tycker något inte känns rätt. Gå på magkänslan, tjata en gång extra och vägra göra något som inte känns rätt. Man känner sina barn bäst och det finns fantastiska stjärnor inom vården.
Känns skönt att se att barnen är pigga igen, äntligen skrattar våran Amadeus ❤️
Även jag kan skratta igen och jag har fått sova lite bättre. Det gör så mycket. Idag ska vi åka och bada en stund hos våra vänner, det blir första utflykten på ett par veckor.
När Rickard och Angelica gifte sig i rådhuset, var det som om hela världen andades i takt med deras hjärtan. Den gamla byggnaden, med sina höga fönster och ståtliga pelare, såg ut som en tidlös vaktpost som hade sett generationer av kärlek blomstra. Solens strålar silade in genom fönstret, och utanför hörde man fåglarna kvittra i takt med bröllopsparets lycka.
Angelica var klädd i en klänning vit som nysnö, strålade obeskrivligt vacker. Hennes leende var som vårens första blomma, medan Rickard, i sin eleganta kostym, stod bredvid henne som en stolt ek, stark och pålitlig. Deras ögon möttes i en blick fylld av löften och drömmar, och tårar av lycka trillade nedför kinden.
Det var ett bröllop som inte bara firade deras kärlek, utan också firade livet självt.
Här såg Anglica och Rickard sin brudbukett för första gången. Parets äldsta dotter Leia lämnade över buketten, det blev både känslosamt och fint. Jag och Micke gav buketten till paret i bröllopspresent 🤍
När Angelica frågade mig om jag ville fotografera deras bröllop så blev svaret självklart JA! En ära att få föreviga ett bröllop, och när det är ens bästa väns bröllop så blir det ett ännu viktigare uppdrag. En betydelsefull dag där jag såg de fina uttrycken och de vackra gesterna. Men att fånga ögonblicken och detaljerna hos människor som står en så nära är också en utmaning, för mina ögon tårades hela tiden. Det känns så speciellt att vi också fått vara med och planera hela bröllopet. Från början skulle bröllopet varit hemligt, en lång historia som Angelica får berätta om. Besök hennes blogg HÄR!
På väg in i rådhuset med alla sina brudnäbbar 🤍
Det var ungefär här de sa ”I do”!Jag och Micke var vittnen.
Första familjebilden som gifta 🤍
Herr och fru Sandberg! Efter ceremonin dansade det lyckliga paret ut till toner av Bruno Mars, med glädjefyllda skratt och och ett evigt hurrande blev känslan av kärlek och samhörighet påtaglig. Nästan som ett varmt sommarregn som tvättar bort alla bekymmer och lämnar efter sig en grönskande värld. Att se Rickard och Angelica så lyckliga efter allt de har gått igenom var både rörande och väldigt fint.
Jag minns så väl när jag sa till Angelica att det kanske var dags att ”slå till” och faktiskt gifta sig, jo för detta har jag hört i många år nu att de vill gifta sig. Bara skicka in en hindersprövning och sen är det klart. Och det var ungefär så det gick till, för just den där dagen så bestämde dom sig för att gifta sig! Av kärlek till varandra, och för att fira livet.
Att kasta rosblad på bröllopsparet är en tradition med djupa rötter i symbolik och historia, fylld med mening och poetiska undertoner. Denna sed har sitt ursprung i en önskan om att bringa lycka, kärlek och välgång till det nygifta paret.
Rosblad symboliserar skönhet och kärlek, två av de mest grundläggande elementen i ett äktenskap. När gästerna kastar dessa blad på brudparet, är det som om de sprider kärlekens essens över dem, en välsignelse för en vacker och kärleksfull framtid tillsammans.
Traditionen kan spåras tillbaka till antikens Rom och Egypten, där blomblad och örter kastades för att avvärja onda andar och bringa lycka. Genom århundradena har denna sed utvecklats och anpassats, men anledningen har alltid varit densamma – att sända goda önskningar och välsignelser till brudparet. Ett slags poetiskt uttryck och hyllningen till de två lyckliga som funnit varandra.
Vi plockade rosblad, och torkade rosblad i ugnen i många timmar. Det blev en doft av kärlek kan man säga, köket luktade Ingrid Bergman i flera dagar efteråt. Men visst är det magiskt vacker!?
Många kramar och pussar från Rickard och Angelicas familjer.
Nästan hela familjen Ilmrud var på plats för att fira den här vackra dagen. Amadeus var lite hängig, vi trodde det var värmen och tänder som var på gång. Min magkänsla sa ändå att vi borde åka till vårdcentralen för att en läkare skulle få titta på honom. Vi gjorde det och domen blev virus och ingen fara. Men av denna anledning så kunde vi inte vara så länge på bröllopsfesten efter vigseln.
Mina älskade grabbar! Vi saknade Oliver som inte kunde vara med.
Det vackra bröllopsparet 🤍
Rådhuset i Motala är fantastiskt vackert. Som ett italienskt renässanspalats.
Sandberg/Ilmrud 🤍
Många har frågat om våran outfit. Angelicas klänning kommer från bubbelroom, Rickards kostym dressman, Mickes kläder kommer från Kappahl och det gör även mina kläder förutom blusen som kommer från Gina. Barnens kläder kommer också från Kappahl.
Tack för att vi fick vara vid er sida på denna vackra dag!
De vackra ringarna hittar ni HÄR! Så vackra och tidlösa.
Enligt seden så representerar tårtan sötman och glädjen i äktenskapet. Traditionellt sett symboliserar bröllopstårtan delning och gemenskap. När brudparet tillsammans skär den första biten och matar varandra, visar de en akt av delning och stöd som de lovar att upprätthålla i sitt gemensamma liv. Jag gillar traditioner och jag älskar bröllop!
Tårtan bakade Angelica själv och den blev så fin!
De fina detaljerna som prydde middagsborden och trädgården gjorde hela festen. De kommer från Partydekor.se De hade också snickrat ihop pusshållsplats och fina skyltar.
Vill man ha en annorlunda och otroligt rolig gästbok så måste jag tipsa er om efterpipet.se
Det är precis vad det ser ut som – en talande gästbok! Där kan gästerna tala in sina hälsningar och man får alla meddelanden sparade. Perfekt till alla sorters tillställningar och kalas. Kan hända att det blir en del roliga hälsningar in på småtimmarna.
Jag och Angelica gav varandra smycken den här dagen, som en symbol på våran vänskap. Jag ska visa er i ett inlägg längre fram.
Tills sist vill jag bara skriva att kärleken är som en trädgård, den kräver omsorg, tid och tålamod för att blomstra och växa stark. Ta hand om varandra.
Det har varit en tuff tid. Känns som mina tårar är slut, men trots det är sorgen kvar och vägrar släppa sitt grepp om mig. Att förlora en vän som alltid funnits är svårt, det är förbannat svårt. Det skulle inte bli så här, vi hade så många andra planer. Vi skulle träffas, våra barn skulle träffas och vi skulle skratta.
Och barnen, jag tänker så mycket på barnen. Det finns inga ord som beskriver hur deras sorg är. Bottenlös och oändlig. Jag känner mig tom och ledsen, även fast jag lovade Hannah att jag inte skulle känna så. Tänk på alla fina saker, allt vi har upplevt och fira livet! Just det har fått en annan innebörd för mig den senaste tiden. Och jag lovar att jag verkligen ska försöka fira livet mera, men just nu är det svårt.
Föräldraskap är som att kliva in i en magisk värld fylld av mysterium, där varje dag erbjuder nya överraskningar och utmaningar. Det är en resa som börjar med den första ultraljudsbilden och fortsätter med de första stapplande stegen, de första orden och alla oändliga ”varför” som kommer därefter.
Man säger att föräldraskap är livets mest betydelsefulla jobb utan betald semester, men också det enda jobbet där man måste bevisa sin kompetens genom att framgångsrikt överleva en zombieapokalyps – ja i form av nattliga vakor, blöjbyten och ibland galna matkrig. En dag känner man sig som en superhjälte när man lyckas lösa en kris medans man nästa dag ifrågasätter om man någonsin kommer att få gå på toaletten ifred igen. Man vet aldrig hur dagarna kommer att bli.
Det finns stunder av obeskrivlig glädje när ens barn för första gången säger ”jag älskar dig” eller tar en tugga av sin första hemlagade måltid utan att spotta ut den över hela bordet. Men föräldraskap handlar också om att hantera de tunga stunderna, som att trösta ett gråtande barn som är uppe hela natten med feber, eller de eviga stunderna av oro – kommer de att vara säkra, lyckliga, och framförallt, kommer de någonsin att förstå vikten av att lägga smutstvätten i tvättkorgen? Jag har tjatat på detta i över tjugo år nu.
Humor är hemligheten som håller föräldrarna vid sina sinnes fulla bruk. Skratta åt kaoset, åt de där ögonblicken när du inser att du har gått hela dagen med barnmat på kläderna eller när din sjuåring logiskt förklarar varför de tror att du inte vet något om livet. För att citera en klok förälder: ”Att ha barn är som att leva i ett hus som är konstant i brand – du bara vänjer dig vid värmen.” Ett annat citat som jag hörde häromdagen är ”Tiden är vår största valuta och det mest värdefulla bankkontot vi någonsin kommer att ha!” Och det är så otroligt sant, tiden med barnen kommer aldrig tillbaka så när det kanske känns som tuffast så borde vi uppskatta all den tid vi får med våra finaste skatter!
Mitt i all galenskap finns det också ett djup av kärlek och mening som inte går att jämföra med något annat. Föräldraskap lär oss ovärderliga livsläxor: tålamod när vi inte trodde att vi hade något kvar, ovillkorlig kärlek även när vi är på gränsen av vår förmåga, och insikten att de små ögonblicken – en kram, ett skratt, en tyst stund tillsammans – är de som verkligen betyder något.
Så oavsett om du är en blivande förälder som nervöst väntar på ditt barns ankomst eller en veteran som har överlevt tonårstiden, minns då att du inte är ensam. Vi är alla på den här vilda, underbara, och ibland vansinniga resan tillsammans. Och medan det kanske inte finns någon manual för ett perfekt föräldraskap, finns det en gemenskap av oss alla som stöttar, skrattar och lär oss av varandra längs vägen. Man lär så länge man lever.
Syskonkärleken är den mest genuina, visst är den? 😂
Att vara förälder till en tonåring och ett vuxet barn är som att navigera i ett okänt hav – en blandning av stormiga känslor, djupa samtal och stunder av tyst beundran. Det är en tid när föräldrar måste lära sig att balansera på en tunn linje mellan att vara stödjande och att ge utrymme för självständighet. Och gudarna ska veta att det är svårt ibland.
När barnen är små är jobbet att skydda dem från faror, hålla dem nära och lära dem rätt och fel. Men när de blir tonåringar och vuxna förändras dynamiken. Man inser snart att man inte längre kan skydda dem från allt. De måste få göra sina egna misstag, uppleva sina egna sorger och triumfer, och lära sig av varje erfarenhet på vägen.
Tonåringar är som små vuxna med stora känslor och ännu större drömmar. De ifrågasätter mycket, särskilt alla råd, och testar gränserna för sin nyfunna frihet. Det kan vara smärtsamt att se dem snubbla, men det är en del av deras resa mot att bli självständiga individer. Som förälder kan det vara svårt att hålla tillbaka när du ser dem göra fel val, men det är viktigt att komma ihåg att dessa misstag är deras bästa lärare. Att stå vid sidan och se på utan att ingripa kräver mod och tålamod.
Att ha ett vuxet barn innebär att möta en ny typ av föräldraskap. Man har inte längre den dagliga kontrollen över deras liv, och mina råd är inte längre lag. Istället är man en slags mentor och vän, någon som de kan vända sig till för råd när de behöver det, men som också respekterar deras beslut och deras rätt att leva sitt eget liv. Det kan vara svårt när man ser dem gå igenom svåra tider eller fatta beslut som du inte håller med om. Men det är deras liv att leva, och ibland måste du bita dig i tungan och hålla tillbaka det där ”vad var det jag sa?”.
Det är inte ovanligt att åsikterna krockar – vare sig det gäller karriärval, relationer eller livsstil. Man kanske drömde om att ens barn skulle bli läkare, men de kanske väljer att följa sin passion för konst. Att acceptera deras val och stötta dem i deras resa, även när man inte håller med, är en stor del av att vara förälder till en vuxen. Att vara stolt över deras mod att följa sina drömmar, även när det går emot ens egna förväntningar, är en av de största kärleksbevisen man kan ge.
Föräldraskapets senare faser kräver en djupare förståelse och en större respekt för ens barns självständighet. Det innebär att släppa taget utan att helt förlora kontakten, att finnas där när de behöver dig men också att veta när man ska ta ett steg tillbaka. Det är en övning i tålamod och kärlek, och även om det kan vara känslomässigt utmanande, är det också en tid av stolthet och förundran över de fantastiska människor ens barn har blivit.
Jag har ett speciellt band till alla mina barn. Vi har en tajt relation och vi pratar om allt! När de går igenom tuffa saker i livet så påverkas jag. Det är omöjligt att inte känna något. ”Små barn små problem, stora barn stora problem!” Visst har ni hört det förut?! Det stämmer verkligen.
Oavsett livets bergochdalbana och allt man tillsammans går igenom så är jag så otroligt stolt över mina barn. Över allt de lyckats med, för att de följer sin inre röst och alltid tror på sig själva.
Glada ungar!
Varför skriver jag allt det här nu då? Jo för att det är inte lätt att vara förälder alla gånger, och för att jag vet precis hur det kan vara. Under semestern kan det kännas extra jobbigt för många. Man ska räcka till, göra roliga saker och vara den bästa versionen av sig själv som mamma och pappa. Men vet ni vad, sänk alla krav och bara ta dagen som den kommer. Barnen blir inte lyckligare av man åker utomlands, de blir inte gladare av dyra sommarpresenter heller. Konflikter finns det alltid. Ingen är perfekt.
Krama era barn, eller skicka ett sms och berätta hur mycket ni älskar dem. Ta vara på varje minut ❤️
Äntligen, efter 90 dagars väntan så kom den första luktärten! Som jag har väntat, på Livias födelsedag slog den ut 🤍🤎🌿 Luktärten Juliet är en av de vackraste med sin vaniljvita och lite beige färg. Doftar sommar på riktigt!
Här brukar jag sitta på morgonen, då dricker jag mitt kaffe och läser lite.
Jag har många favoritblommor, men luktärt är nog bland top tre vackraste av alla. Kanske för den har så söta fjärilsformade blommor och doftar så gott! Men sen är den också otroligt tacksam att ha i trädgården eller på balkongen. För luktärt ger många vackra buketter, ju flera blommor du plockar ju flera blommor kommer det.
Om man ska gifta sig är den här sorten fantastiskt vacker att ha i sin bröllopsbukett, jag kanske måste gifta om mig bara för blommornas skull 🤭
Har delat ett litet klipp från trädgården på Instagram, du kan se det här nedan om du vill 🤎🌿
Så äntligen fyller den här lilla virvelvinden en hel hand, kan ni tänka er!? Våran starka, omtänksamma och smarta tjej. Hon är också utan tvekan den busigaste av alla 😂♥️
Vi sjöng för henne på morgonen och glädjen i hennes ögon glittrade. Hon är så oerhört tacksam för allt. Man kan ge henne en liten sten, hon blir så glad och rörd för allt.
Livia fick en Barbiedocka, och kläderna hon har på sig på bilden. Och så en jordgubbsbakelse med fem ljus. Lyckan var total!
Vi är så glada över att våran tjej mår bra, hennes första fem år har varit kämpiga emellanåt. Först med kikhosta när hon inte ens var året fyllda, och sedan med ITP som hon nu verkar få leva med. Men just nu är hon okej och mår väldigt bra ♥️
Nästa vecka ska vi ha kalas med övriga släkten, dagarna som varit är så varma och har tagit hårt på de gamla. Då är det bättre att vänta tills det blir lite svalare.
Idag är det en speciell dag, för idag fyller min Oliver 24 år ♥️ Det firades med tårta, kakor och sång. Syskonen var så spända på att fira storebror, Livia hade bestämt att Oliver bestämt skulle ha 24 ljus på tårtan. Fyller man år så måste man ju få ha lika många ljus i tårtan som man fyller. Allt annat vore skandal!
Charlie fick äran att tända ljusen. Men Oliver var tvungen att blåsa ut dem nästan direkt.
Livia ville ta kort med storebror, ja det har blivit tradition. Livia fyller imorgon och deras födelsedagsbilder betyder mycket för den lilla damen, hon tycker dessa två dagar är deras ♥️
Det finnas så mycket jag skulle vilja skriva, för jag vill ge alla mina barn världens alla kärleksförklaringar. Idag firade vi Oliver och hans närvaro gör mitt hjärta helt ♥️
Varje dag, varje år fylls jag av tacksam över att få vara mamma till mina barn.
Samarbetsförfrågningar
Fyll i formuläret så återkommer vi snarast möjligt.
