Allt för många tankar i mitt huvud har rört till det för mig de senaste månaderna och jag har inte kommit mig för att skriva här. Vet inte ens om jag vill dela med mig av vad som spökat, och att skriva som om inget har hänt har känts omöjligt för mig. Jag har inga problem med att hålla masken i vanliga fall, och jag delar ju inte allt som rör mitt liv heller. Men det här har varit jobbigt, väldigt jobbigt. Och jag har verkligen försökt hålla ”fasaden” uppe men till slut orkade jag inte.

Jag är inte en orolig människa i botten, även om jag har ett brett känsloregister. Men jag delar bara mina innersta känslor med mina närmsta. Att helt plötsligt börja känna en gnagande känsla inombords har varit utmanande, och jag har fått ta en dag i taget.

Förra året, i slutet på sommaren så började jag få ont i magen och i ryggen. Det hela blev så jobbigt så jag tillslut fick tvinga mig själv att söka vård. Nej jag är ju inte en person som söker vård i första taget. Då hade jag provat att lägga om kosten, inte äta stark mat och undvika allt som kunde trigga igång gallstensbesvär. Jag trodde väl att det kunde vara något sådan. Men så gick jag ner väldigt mycket i vikt på kort tid och då fick jag väl ändå ringa vårdcentralen.

Jag fick träffa en AT-läkare hon skrev ut naproxen och visste inte vad det kunde vara. Att jag hade gått ner 18 kilo på bara några månader var inget hon verkade oroa sig för. Men hon skickade ändå en remiss till röntgen så de kunde göra ett ultraljud på min lever och galla.

De hittade inga större konstigheter på ultraljudet. Smärtan fanns dock kvar till och från. Och blodprovet visade att jag hade väldigt många trombocyter. Det var väl bara att stå ut då?

Senare blev jag sjuk och fick en envis bihåleinflammation, följt av en inflammerad lymfkörtel i käken. Jag fick söka vård på jouren och träffade en läkare som frågade lite allmänna frågor. Är du frisk förövrigt? Jag berättade då att jag hade lite ont i mage och ryggen, samt att jag gått ner mycket i vikt. Det av någon anledning fick honom att höja på ögonbrynet. Han tyckte absolut att min vårdcentral skulle utreda det mera noggrant. För går man ner mera än 10% av sin kroppsvikt på ett halvår så är det alarmerande, det vill säga om man inte gått in för att gå ner i vikt men det hade jag verkligen inte gjort. Jag hade enbart bara undvikit paprika, lök, gröna äpplen ja sådant som jag visste kunde påverka gallan.

Läkaren på jouren skrev till min vårdcentral och ett nytt besök bokades in. Och de tog nya prover, klämde och kände. Jag fick ju också erkänna att jag har lite ont i kroppen som kommer och går. Leder som värker, jag har ju alltid trott att det kommer med åldern, och eftersom jag alltid varit överrörlig så kanske det kan komma sig av det? Jag försöker alltid hitta logiska svar. Sen har jag ju mina eksem som kommer och går händerna. Läkaren pratade om något som heter PPP Pustulosis palmoplantaris, en inflammatorisk hudsjukdom. Det i sin tur kan ju också ge ledvärk.

Efter någon vecka ringde läkaren och berättade att mina trombocyter fortsatt var höga, och så kan det tydligen vara om man nyligen haft en en infektion eller inflammation. Hon berättade även att hon planerade en remiss till enheten samordnad cancerutredning, och en remiss till mammografi.

Det samtalet var bland det värsta jag fått. Kommer aldrig glömma 28 november, för det var då hon ringde. Jag satt på min kollegas kontor på jobbet och undrade vad hon i andra änden på luren faktiskt sa? Minns att jag frågade läkaren vad det innebar? Och hon förklarade att på grund av min viktnedgång och höga trombocyter så tyckte hon att vi skulle rådfråga dem. Okej? Jag bad henne höra av sig till mig när hon fått kontakt med avdelningen i Linköping och hon lovade att ringa mig och förklara allt innan jag skulle dit. Just för att jag tyckte allt kändes så obehagligt och läskigt.

Jag blev nog lite chockad, samtidigt som jag blev väldigt ledsen. Jag ringde hem till Micke och berättade, de ska utreda mig för cancer tror jag? Sen gick jag ner till mina kollegor och med tanke på att de frågade vad som hade hänt så antar jag att de såg på mig att något var galet.

Följande veckor var hemska, på flera olika sätt. Jag kände nog verkligen efter hur jag mådde alldeles för mycket, fick en del katastroftankar. Tänk om det var sista julen jag skulle fira med familjen? Det var liksom oundvikligt att inte tänka så, och det slog mig att det kanske var en sista gång för allt!? Väntan på samtalet från läkaren gjorde mig också knäpp, jag väntade och väntade. Samtidigt var det skönt att sticka huvudet i sanden, för egentligen ville jag ju inte prata med läkaren överhuvudtaget. Inte om cancer i alla fall.

Julen kom, tiden gick. Barnen blev sjuka och jag fick annat tänka på. Men i februari blev jag sjuk igen, barnen smittade både mig och Micke. Och då fick jag ångest inför att behöva söka vård igen, förstod ju att det säkert skulle komma på tal om att jag skulle åka på den där cancerutredning i Linköping. Vi fick en tid till jouren, och jag fick träffa samma läkare som först noterade att jag gått ner så mycket vikt. Han frågade mig hur det hade gått? Och jag berättade att det var jobbigt och att jag fortfarande väntade på en tid till Linköping. Det som var lite positivt mitt upp i allt var ändå att jag kunde berätta att jag gått upp 2 kilo i vikt, och det verkade han gilla. Vad bra! Det gjorde mig hoppfull ändå och jag bestämde mig för att fortsätta gå in för att gå upp i vikt. Äta allt och kanske ännu mera onyttigt bara för att. Och det har jag kämpat med sedan dess! Mitt mål har varit att gå upp i vikt.

Det har blivit några flera besök på vårdcentralen och då har jag tagit mig mod att fråga om den här kallelsen. Man undrar ju verkligen vad som händer i en sådan här situation, och tankarna har varit många. Och har man cancer så borde det väl inte ta så lång tid innan man får en tid? Till sist fick jag en tid till min läkare så att vi kunde samtala om allt och reda ut frågorna kring den här kallelsen.

Jag var så nervös inför besöket, men det kändes ändå bra att gå dit. Mår ju fortfarande inte helt bra heller. Har inte ont i magen på samma sätt, men känner det i ryggen mellan varven. Har ont i mina leder till och från. Får svullna lymfkörtlar ibland, det kommer och sen försvinner det. Vissa dagrar det helt bra medans andra dagar är sådär. Märker direkt skillnad om någon av barnen är förkylda eller sjuka, det påverkas jag av.

Jag fick börja med att lämna blodprover, det visade att jag fortsatt har höga trombocytvärden, men de hade sjunkit något. Däremot så måste jag äta järntabletter för mina depåer var inte godkända. Jag är lite nedsatt och extra mottaglig för allt, men jag tycker det borde vara tvärtom efter alla barnbaciller jag utsatts för. Vi bestämde att jag skulle lämna mera prover, några hormonprover. Så där är vi nu. Jag ska boka tid för ny provtagning och sen får vi se vad som händer.

Sen var det den här obehagliga remissen till enheten samordnad cancerutredning. När vi började prata om detta så fick jag ont i magen och började känna mig illamående. Så säger hon -Du ska inte dit!!!! Jag ville bara gråta… Alla dessa månader med ångest, och rädsla över att det värsta skulle komma. Det gör en människa trasig på något vis. Skulle jag då inte behöva lämna min lilla bebis? Min lille Deus, som jag har grubblat över hur han skulle komma ihåg mig om jag inte skulle finnas mera. Och alla de andra barnen.

Jag ber om ursäkt, förlåt mig. Jag skulle ju ha ringt dig och berättat men jag glömde totalt bort det! Hon hade pratat med de i Linköping och de tyckte inte det fanns tillräckligt starka misstankar om sjukdom så därför såg de ingen anledning för mig att komma dit. Viktnedgången trodde de kom naturligt eftersom jag för inte så länge sedan fått barn. Och förhöjda trombocytvärden har jag tydligen haft sedan 2014 och behöver inte alls betyda något. Det däremot vill jag personligen utreda, vad jag förstått så är det inte bra att gå med för höga värden heller. Kanske beror det på den här PPP som läkaren pratade om?

Hur som helst, jag fick tillbaka luften i mina lungor och det kändes helt plötsligt som om jag kunde andas igen. Som jag har lidit av oro alla dessa månader, känt mig ensammast i världen. Har inte kunnat dela det jag känner med min man fullt ut heller. När jag haft ont och mått psykiskt dåligt av min oro så har det tyngt honom på ett sätt som gjort att han inte kunnat stötta mig. Han är nog ännu lite mera ”stoppa ner huvudet i sanden” fast på ett annat sätt, det som inte härdar det dödar om ni förstår hur jag menar. Antar att man bemöter kriser på olika sätt, men där är vi så olika, och det har varit hemskt.

Det här är väl också en av anledningarna till att jag inte velat skriva om detta, man vet inte inte hur andra reagerar och jag vill inte läsa några skräckhistorier. Orkar inte det. Vill inte heller ha några konstiga rubriker på grund av att jag delat något väldigt personligt.

Det här har gett mig lite annat perspektiv på att se på saker och ting. Jag har ännu en gång blivit påmind om att man inte ska ta vardagliga saker för givet, och man måste försöka uppskatta de små sakerna. Allt kan ändras från den ena dagen till den andra. Det finns så många människor som lever i fullständig sorg, bottenlös sorg på grund av sjukdom. Som vet att de en dag inte kommer få vakna upp hos sin familj mera. Så fruktansvärt hemskt och ledsamt.

Även om jag blev lite upprörd över att det tagit så lång tid innan jag fått svar på alla mina frågor så kunde inte våren kommit med bättre nyheter. Jag ska inte till enheten samordnad cancerutredning. De senaste veckorna har har jag fått påminna mig själv om det flera gånger om dagen, för det satt så djupt inom mig. Jag har kunnat vara ute i trädgården med barnen och planterat blommor, kunnat njuta av solen och älskat varenda millimeter av vad livet ger mig.

Under hela vintern så har jag försökt lära mig virka, det blev min terapi i allt det jobbiga. Det kanske fanns en mening med det med för nu har jag både lärt mig virka tröjor, mössor och väskor.

Amadeus har vuxit så mycket den senaste tiden. Vi har börjat skola in honom på förskolan, men vi var inte där många dagar förens både han och Livia blev sjuka. Och jämfört med mig så har Livia alldeles för lite trombocyter på grund av sin blodsjukdom, och så fort hon blir sjuk så sjunker dem ännu mera. Vi ska försöka ta nya tag med inskolningen och sen tar vi sommarlov och får fortsätta i höst igen.

Mathilde och EmmyLou har varit på disco, de fick med sig sin lillasyster Livia på ett hörn. Hon var så stolt och lycklig över att få följa med. Micke satt med på hela discot och jag tror nog att det ryckte lite i benen 😀

Fina tjejer 🤎

Jag hoppas ni förstår varför det varit lite tyst här, och jag hoppas ni kan förlåta min frånvaro. Ta hand om er så skriver jag snart igen 🤎

Det här kan vara bland det finaste som finns, när man ser sina barn krama om varandra 🤎 Jag känner så mycket kärlek så det gör ont! Det här det finaste jag har, alla mina barn är det finaste jag har. Det igår inte att beskriva med ord, hur mycket man än försöker. Det är det största av allt i livet.

Imorse kramade Livia om sin lillebror, han gosade in sig i hennes famn tills han blev avbruten av alla andra syskon som också ville kramas.

Sista morgonen på Västervik Resort, alltid lite vemodigt att åka hem. Dagarna går fort när man har roligt.

Colin och Charlie tränade på morgonen innan de åt frukost, båda är väldigt målinriktade och vill plugga på fotbollsgymnasiet i Norrköping. De spelar fotboll i en akademiklubb, men Micke tränar dem också vid sidan av. Inte för att han vill utan för att grabbarna vill. Jag stöttar med det jag kan och är bra på. En gång i tiden spelade jag också fotboll, och dessutom så började jag plugga till personlig tränare. Ibland kan jag ångra att jag inte gick klart den utbildning även om jag troligtvis inte hade jobbat som det idag. Men kunskaperna sitter där, och med dom kan jag dela med mig. Sen är det alltid en balansgång när det kommer till barn och idrott. Kring fjorton årsåldern så försvinner många från idrotten just för att man då får toppa lag, och välja bort spelare. Det här kan jag skriva oändligt mycket om, för att det berör mig. Och för att jag sett det på nära håll genom åren. Idrott ska vara roligt, och ingen i denna ålder ska behöva väljas bort. Det är min starka åsikt, och en del tränare idag tycker jag gör bort sig. Man kan utveckla individuellt utan att för den delen utesluta någon annan.

Gymmet på Västervik Resort är toppen! Stort, fint, ljust och fräscht. Flera olika träningsmaskiner, fria vikter, crosstrainer, löpband och cykel.

Starka killar 💪🏼

Frukosten är alltid godare efter ett träningspass, och nu väntar vila och sen DM match ⚽️

Jag undrar hur många ägg som går åt hemma hos oss i veckan? Över påsk har vi ätit tre plattor ägg 😅 Kokt ägg, stekt ägg och Colins favorit äggröra!

EmmyLou ville gärna stanna ett par dagar till på Västervik Resort. Micke sa att han var tvungen att åka hem och jobba, då kontrade EmmyLou med att påminna honom om att han själv stannade på campingen på loven medans hans egna pappa åkte hem och jobbade 😂 Så det vore ju inte alls konstigt om Micke åkte och vi stannade! Den där lilla damen är kvicktänkt och har alltid svar på tal, och väldigt mycket skinn på näsan. Hujedamej om några år…

Men det vore ju helt underbart att få stanna i Västervik, jag älskar den här staden. Och jag tycker alla människor känns så välkomnande och rara.

Amadeus låg kvar länge och gosade, Charlie och Livia låg bredvid. Gullungar!

Tack för den här gången Västervik Resort 🤎 Ni har en speciell plats i mitt hjärta! Hoppas vi ses snart igen, kanske i sommar?

Och vill ni också uppleva ostkusten pärla, klicka in er på Västervik Resorts hemsida HÄR! och boka ert eget boende till sommaren! Ni kommer älska det, jag bara vet det 🤩

Reklam för Västervik Resort

Glad Påsk önskar familjen Ilmrud 🐣

Minigolf med tio barn är en riktig utmaning 😅 Men väldigt roligt! Det blir liksom lite sport om man har ett par barn under fem år, och några barn som är riktigt tävlingsinriktade också. Det blir skoj, prova vetja! Ibland får man lov att omfamna kaoset och ta det för vad det är. Vi är vid det här laget ganska rutinerade när det kommer till situationer som de här, för någon annan kanske det skulle vara oerhört stressande. Barn är barn, och barn måste få lov att leka och busa. Visst skulle det vara mera konstigt om alla stod på rad och inte vågade röra på sig!?

Minigolfen på Västervik Resort är superkul! Och på sommaren väldigt vacker.

Livia ville ha golfklubban hela tiden, men vi turades om och ställde larm på mobilen så det blev rättvist. Sen spelade de små barnen lite som de ville 😌

Grabbarna och pappa Micke spelade om vem som skulle ta disken i stugan nästa gång. Förloraren skulle diska 😂 Kan hända att det blev oavgjort…

Amadeus ville hellre gå till lekparken och spela fotboll på fotbollsplanen som ligger precis bredvid.

Lysse är inte på plats just nu, men vi har tittat efter honom i havet. Mathilde hoppas så mycket på att få en skymt av honom. På sommaren är han framme och hälsar på barnen både nu och då. Det finns så mycket roliga aktiviteter för barnen under högsäsongen. Man kan läsa mera om det på hemsidan, klicka HÄR!

Koncentrationen är viktig 😁

Här checkade vi in när vi kom fram. Personalen är så himla trevlig och man känner alltid välkommen 🤎

Är man mera för vanlig golf så finns det en fin bana precis bredvid campingen. Men minigolf passar nog oss bättre 😄

Reklam för Västervik Resort

Framme i paradiset! Vårt älskade Västervik Resort 🤎 Som vi har saknat detta!

Här ska vi nu bo i några dagar precis vid havet i en stuga som heter Ösel. Vi har bott i nästan alla stugor på Västervik Resort men Ösel är nog en av våra favoriter.

Dessa stugor är renoverade och väldigt rymliga. Känns otroligt lyxigt att kunna vakna upp på morgonen dricka sitt kaffe och blicka ut mot havet. Utsikten är makalös! Så vackert 🤎

Här får man många bekymmersfria stunder och skapar fina minnen. Det finns många bra boenden för alla smaker! Och många roliga aktiviteter för hela familjen 🤎 Upptäck skärgårdsnaturen och Korpaholmarna. Fiska, utforska och lek med Lysse. Bad, klättring och massa annat skoj! 

Snart börjar den bästa säsongen och jag kan varmt rekommendera er att semestra på Västervik Resort ☀️ Kika in på deras hemsida för att ta del av mera information och boka boende redan nu! 

Tjejerna paxade bäddsoffan, medans de stora barnen ville sova i rummen på övervåningen.

Medans jag och Micke fixar med påskmaten så spelar några kort och några tittar på teven.

Den obligatoriska påsktallriken! Min man han kan han.

Just nu är det mulet, men det stoppar inte familjen från att ge sig ut på lek och bus.

Jag hittade några bilder som jag bara måste dela med mig utav. Det är från när vi besökte Resorten för sådär elva år sedan. Då bodde vi samma stugor som nu 🤎

Samma glädje nu som då. Man kan aldrig tröttna på den här platsen. Västervik Resort är en destination som aldrig slutar förvåna och förtjusa. Vackra omgivningar, den natursköna skärgården med sina fina öar och klippor. Ger en lugn och fridfull miljö där man kan koppla av och njuta av den friska luften. Tid för återhämtning och avkoppling.

Och samtidigt så kan man vara äventyrlig, om man vill det. Titta HÄR vad vi gjorde ett annat år! Hade ni vågat det? 😅

Det här är en bild på badhuset, också taget för flera år sedan.

Idag ser det ut så här…

Det har hänt så mycket på Väster Resort under åren. På bloggen kan ni söka på ”Västervik” så kommer alla mina inlägg upp om denna sommarpärla.

Ta hand om er och glad påsk! Vi hörs senare 🤎

Påskafton och vi är på väg till vårt härliga Västervik 🤎 Tradition för oss är ju att åka till Västervik Resort över påsken. Alla är laddad till tusen och ser framemot att få njuta några dagar på ostkusten.

Mathilde hjälpte mig att packa väskorna. Vi fick plats fem person i en stor resväska, det måste vara något slags rekord för att vara vi 😂 Jag packar alltid alldeles för mycket. Men hellre för mycket än för lite kanske. De stora barnen fick packa själva, då kan det bli en överraskning vad som kommer med och inte.

Vi tog med barnens nya målabok, den har blivit en favorit för de minsta här hemma. En bok med bilder som man enkelt färglägger med bara pensel och lite vatten. Alla bilder är alltså redan färgade, men det är först när vattnet kommer i kontakt med bilderna som de magiskt nog ändrar färg. Vi köpte den på Ica Maxi, tips till er som har barn ☺️

Jag har packat med mig garn, virknål och min virklampa. Känner mig verklig supersnygg i mina läsglasögon och min lampa när jag sitter och virkar 😂 Vi får väl se om det blir någon tid över för mitt skapade i helgen.

Skriver mera när vi har kommit fram 🤎 Ta hand om er så länge!

Mitt första stora virkprojekt. Nu har jag vågat mig på att virka något mera avancerat. Jag har alltid drömt om att kunna sticka tröjor, ja så länge jag kan minnas har jag velat kunna det. Och jag har ju gett stickningen ett försök igen, det blev en varm gosig halsduk. Men sen tog det stopp, och jag tycker det är svårt att lära mig sticka.

Jag är duktigare på att virka och nu kommer jag virka min första tröja istället 😌🌼

Jag hade tänkt att köpa ett garn som passade bättre för en tröja, och jag hade tänkt mig en blå nyans som skulle passa Amadeus blå jeans. Men jag kunde inte hejda mig så jag kollade vad jag hade hemma och då blev det ett garn från MYO som jag egentligen skulle använda till en filt. Men får man ett infall så får man, jag får köpa nya garnnystan till filten. Och den här tröjan var mest ett testprojekt, inte trodde jag att jag faktiskt skulle klara det 🥹🤎

Så här långt har jag kommit nu, tanken är att jag ska virka små bollar nertill i kedjor. Och jag tror faktiskt att Livia kommer att kunna ha den här tröjan. Blev så himla gulligt med en blomma på tröjan, sen får vi se om det blir den här blomman eller någon annan.

Får man skryta lite om sig själv? Om inte så kan du sluta läsa nu, men jag är så himla himla stolt över mig själv som gett mig fasen på att lära mig det här. Det är så roligt! Och jag vill lära mig som mycket jag bara kan om det här.

Till jul blir det virkade strumpor i alla paket under granen 😂

För er som också är sugna på att lära er virka så kan jag rekommendera er arr kika på MYO´s hemsida. De har bra videoinstruktioner som man kan följa, och på så sätt så kan man lära sig grunderna.

Jag har virkat i ett par månader nu och tittat på åtskilliga videos och köpt en virkbok på secondhand som har hjälpt mig en del. Glad amatör kan man säga!

Har ett gäng med mormorsrutor som jag ska sätta ihop till något fint vad det lider. Men behöver virka flera rutor och det tar en stund. Då är det roligt med andra projekt såhär emellan tycker jag.

Gillar ni också att virka? 🤎

Varje vår så försöker vi inför våren rensa här hemma. Vi går igenom sådant som blivit för litet, sådant som kan ärvas, och sådant som kan säljas vidare. Och en del som vi skänker vidare.

Mycket får syskonen ärva och det gör dem med glädje. EmmyLou blir överlycklig när hon äntligen får sina systrars kläder. Men en del saker säljer vi också på blocket.

Återbruk är det bästa jag vet! Vi handlar själva mycket på blocket och secondhand.

Så skönt efteråt när man gått igenom allt! En tillfredställande känsla 😌.

Senare i vår så har jag tänkt att ha en gårdsloppis här hemma. Eller kanske en ”garageloppis”. Jag har så mycket kläder som är helt nya, och massor som är sparsamt använt som kommer från min mamma. Finns ingen som har så mycket kläder som min mamma. Jag överdriver inte om jag skriver att han hon haröver 10 överfulla garderober hemma och säkert lika många klädställningar. Barnbarnen tyckte hon skulle sälja på Blocket, men hon klarar inte av att hålla på och skicka. Så därför kom vi på idén om att ha loppis här hemma, och då har barnbarnen lovat att ha loppis åt henne. Gulligt tycker jag. Skulle ni vilja att jag lägger ut datum och lite bilder på allt som finns då? Kanske finns det några av er som läser här som skulle vara intresserade 😀

Vårkänslor och påskfint. Mitt intresse för att virka har verkligen vuxit, jag tycker det är så roligt! Och när man äntligen börjar knäcka koden så är det ännu roligare. Jag har övat och övat på att lära mig olika slags mönster, en utmaning för mig som inte har någon som kan lära mig. Men med YouTube och med instruktioner på nätet så har jag ändå lyckats.

Till påsk så kom jag på att det skulle vara fint med virkade blommor i körsbärsgrenarna jag tog in. Så jag satte mig och testade att virkade några blommor på frihand och det blev så himla gulligt 🌼

Livia ville ha blommorna i håret och det blev också gulligt.

Till nästa projekt ska jag göra blommor till en tröja, jag tänker en massa olika blommor i flera olika färger.

Delade ett filmklipp på instagram, lägger det här nedan om ni vill titta på det.

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Grattis våran älskade Mathilde-Isabelle på 7 årsdagen 🤎

Som hon har väntat på sin födelsedag, och så kom den äntligen! Det viktigaste var ballongerna, man kan inte fylla år utan ballonger. Så det här året gick vi all in på den önskan och Mathilde blev överlycklig.

Hon önskade sig annars inget speciellt i födelsedagspresent, men om hon överförmodan skulle få en present så var det väldigt viktigt att Livia och Amadeus också skulle få en present. Det säger väldigt mycket om den här lilla tjejens stora omtänksamma hjärta. Mathilde tänker alltid på sina nära kära. Och delar alltid med sig.

Glad 7åring som precis blåst ut ljuset.

Enligt tradition så sjöng vi för Mathilde på morgonen och sen fick hon äta en munk innan skolan. Så busigt! I skolan hade de också sjungit för Mathilde och det var stort, och så fick hon ett pärlarmband. Det skulle hon aldrig ta av sig sa hon 🙂

Det blev en lyckad och fin dag 🤎

Det har varit lite tyst här inne ett tag. Vi har varit sjuka ett tag, som alltid den här årstiden känns det som. Det ena avlöser det andra, och så får det väl vara. Men den här gången så har det påverkat lilla Livia igen så hennes ITP börjat bråka. Låga Trombocyter lika med blödningar och blåmärken. Så nu får vi ta det lilla lugna och hoppas på att alla blir friska snabbt. De flesta börjar må bättre här hemma, men med ITP så tar det lite längre att ”reparera” kroppen.

Även jag har fått antibiotika mot bihåleinflammation. Dessutom så har jag den senaste veckan känt av min hals. Inte att den gör direkt ont, utan mera att jag har som en klump i halsen. Som om nått sitter där. Otroligt obehagligt. Kan jag ha världens sämsta immunförsvar?

Jag har levt i pyjamas den senaste veckan, pysslat om mina raringar här hemma, städat och jobbat lite. Kan hända att jag passat på att virka lite också då och då.

För er som undrar så kommer pyjamasen från Lindex.

Heja våren! Har nog aldrig längtat så mycket efter våren som jag gör just nu. Tänk vad härligt när man kan njuta av sol och värme igen, och då kan vi förhoppningsvis lägga alla snoriga näsor bakom oss!

Så här kan det se ut när jag jobbar. Ibland får man vara uppfinningsrik😅 Eftersom jag inte alla gånger har en fotograf som kan jobba ihop med mig. Då skapar jag allt själv. Fotar, filmar och bearbetar. Och skriver texter. Det här är till en kampanj som jag kommer dela i april.

Världens roligaste jobb!