Ovissheten hänger kvar…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Måndag. Otroligt skönt att både ”Idolfredagen” och ”Fredrik och Filip söndagen” passerat. För just fredagar och söndagar känns som olycksdagar för familjen Ilmrud. Man liksom undviker vissa associerande saker som man förknippar med Adams mystiska ”attacker”.

Och mina ickebloggande dagar är väl ursäktade?

Har haft fullt upp med att vara en överbeskyddande fetpreggo morsa. Usch humöret är inte det bästa när man inte kunnat sova ordentligt på ett par veckor. Varje gång jag försöker lägga mig så blir jag uppstressad av att ligga och anstränga mig, bara för att höra Adams andetag.

Något som är övergående?

Såklart det är, men just nu är det bara väldigt tufft. Och jag i min situation, mår inte sådär superbra. Börjar bli ganska tungt nu.

Dock hänger ovissheten kvar som ett mörkt moln över oss. Fortfarande vet vi inte vad Adam drabbats av. Flera tester ska utföras, och så länge så ska vi helt enkelt leva som vanligt och inte oro oss så mycket. Javisst, det är ju väldigt lätt, jag-är inget-nervvrak-jag-lovar! Och man känner ju sitt barn bäst, och trots att läkarna säger att Adam verkar helt normal mellan ”attackerna” så märker vi att något inte stämmer. Han är inte sig själv helt enkelt.

Men vi kämpar på och hoppas att detta är något som försvinner lika fort som det kom.

Och TACK alla ni som hört av sig, alla era tankar värmer. Det är i tider som dessa som man verkligen vet vilka som är ens riktiga vänner. Tack.

 

Ingen känsla är så underbar som denna…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Tisdag kväll, och det känns som om jag varit ifrån min lilla Adam alldeles för länge. Men idag fick jag träffa min lilla prins för första gången efter det hemska som hände i söndagskväll. Jag kan inte ens förklara hur otroligt underbart det var att få hålla honom i min famn igen. Mitt lilla lilla hjärtegull. Känslorna som kom när han öppnade famnen och räckte upp sina små armar var total. Lyckligare mamma fanns nog inte just då. Han kramade mig hårt och tryckte sin lilla näsa mot min kind. Inget i hela universum kan beskriva kärleken till ett barn, känslan är så abstrakt och overkligt stark. Men just denna lilla kram, ja den kunde beskriva allt.

Tillsammans fick vi prata med Adams läkare under eftermiddagen. Frågorna var många, men jag måste säga att jag är väldigt nöjd med det lilla vi fick veta, eftersom vi egentligen inte vet så mycket ännu. Även Adams mormor och morfar var med. Känns bra, för då är man inte ensam om informationen man får.

Adam fick en liten permis, så vi åkte hem till farmor och farfar som bor här i Linköping. Och det gjorde nog Adam gott, med lite miljöombyte och vanlig hemmalagad kost. Pappa Micke fick sig en dusch och nya kläder med. Men efter ett par timmar så var det dax för Adam att åka tillbaka till barnavdelningen. Usch det var jobbigt.

Jag och resterande barn sover hemma hos farmor och farfar inatt, för att så snbbt som möjligt vara på plats imorgon när Adam ska genomgå olika tester.

Men nu njuter jag bara av stunden vi har haft, världens bästa stund.

adam sjuk igen 2.jpg

På något sätt så är det dessa stunder som får en att uppskatta det lilla. Många gånger tar man livet för givet. Och alltid ångrar man sig. Man ska nog leva dagen som om det vore den sista. Ta vara på dom man älskar och bara glömma vardagsbekymmer för ett tag.

Och jag vill åter tacka för de fina hälsningarna och de värmande tankar som vi fått, varje dag bär med sig nya tag och dessa små uppmuntrande ord har hjälpt oss, tack.

Nu väntas en förhoppningsvis mycket bättre sömn, med trygghet om att vi snart ska ses igen. 

Snart kommer mamma tillbaka… 

 

 

okdjfoönh

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Ett andetag, en tjusning, en liten hand i min,

En kärlek, en känsla, ett hopp om ljus igen,

En räddsla, en oro, en sorg som kväver mig,

Ett under, en tanke, jag hoppas så om dig,

Jag längtar, jag saknar, och snart så är vi där,

Tillsammans och gosar och glömmer bort

Min Adam, min bebis,

Ovissheten gör mig tokig.

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Natten som varit är nog den längsta jag någonsin fått uppleva. Inte många minuters sömn. Adam har dock haft en lugn natt, vilket är helt underbart skönt att veta. Fortfarande vet vi inte varför Adam får sina mystiska ”frånvaroattacker” med följd av medvetslöshet och andningsuppehåll. Läkarna på us i Linköping misstänker epilepsi. Och på ett sätt så känns det ju bra att få någon form av diagnos istället för att gå med denna ovisshet som gör mig tokig. Undersökning av detta kommer inte kunnas göra förens onsdag, då det inte finns några tider.

Kan jag tycka är mycket märkligt, när det handlar om barn och som Adam bara 1år.

Men givetvis så finns det ju flera som är sjuka och som behöver vård och undersökningar. Men hans andningsuppehåll är oroande och så länge vi inte vet så kommer jag inte ta något för givet. Läkaren kunde tryggt skicka hem Micke och Adam med en påse stesolid. Men om det inte är epilepsi?

Stesolid är bensodiazepinpreparat. Det verkar genom att förstärka effekt av en dämpande substans (GABA) i hjärnan. Därigenom verkar det lugnande, ångestdämpande, kramplösande och muskelavslappnande. Stesolid används vid ängslan, ångest, rastlöshet. Svårighet att somna orsakas ofta av oro och spänning, som gör det svårt att slappna av. Stesolid används också som lugnande medel inför operationer, undersökningar och provtagningar som kan vålla oro. Dessutom används Stesolid vid muskelspasmer och epileptiska kramper samt vis alkoholavgiftning. Man ska INTE använda Stesolid vid sömnapne (andningsuppehåll under sömn)

Jaha så läkaren kan alltså skicka hem oss med detta läkemedel utan att egentligen veta att det är epilepsi han har, och dessutom på sitt samvete låta oss ge Stesolid vid dessa ”attacker” som man INTE ska ge vid sömnapne. Vem säger att Adam inte får andningsuppehåll även i sömnen? Nej det känns INTE bra. Micke och Adam stannar kvar på us tills denna riktiga EEG undersökning är gjord.

Jag ska försöka orka ta mig en dusch nu och fixa lite här hemma, sen ska jag åka in till Linköping och förhoppningsvis få träffa läkaren och mina älsklingar.

Min lilla Adam…

Mitt hjärta, mamma älskar dig!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Adam har nu äntligen fått ro och sover. När han väl somnat in tungt så satte de på honom alla elektroner som ska övervaka honom inatt. Pappa Micke ligger i en säng brevid och håller mig uppdaterad via mobil. Känner mig otroligt trött i hela kroppen, men så fort jag slappnar av så känns det som hela jag krampar. Nu är det bara att vänta och se. Skulle vilja vara hos dig mitt lilla hjärta…

adam sjukhus 1.jpg

adam sjukhus 2.jpg

Känner mig endå lugn över att han befinner sig på rätt ställe. Även om frånvaron är olidlig.

Tack alla som tänker på oss, det värmer.

Och till dig fröken Silvia, som tycker så synd om mina barn pga ett antagande du gjort till följd av mitt ordval. Du verkar inte blivit drabbad av panik, och du verkar inte heller fått uppleva den extremt underbara känslan av att älska ett barn. Stackars dig, kan bara beklaga. Men mina barn gör jag allt för så om jag i stundens situation väljer att använda två st svordomar, så får du ursäkta. Men jag kommer antagligen fortsätta att använda dessa ord för att förmedla min känsla genom skrift. Och tycker du det är så hemskt så kanske du ska välja att INTE läsa min blogg då FÖRHELVETE!!!

Panikslagen ser jag min lilla pojke åka iväg i ambulans…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 4 minuter

En ganska lugn vecka har passerat. Och när man minst anar så bryts tryggheten ner.

Adam som satte i halsen och blev medvetslös fredagen den 13e, har åter igen skapat oro hos familjen. Vi hade precis käkat kvällsmat, pappa plockade undan disken och jag… vet inte vad jag gjorde men jag grejade väl med något? Barnen lekte och var glada, allt var som vanligt. Adam kommer fram till mig och sträcker upp armarna och ser likblek ut, varav hans läppar börjar ändra färg. Panik, inte igen! Jag tar upp Adam, ”skakar” om honom, men han blir bara mer och mer slö. Öppnar munnen, nej inget i munnen, inget i halsen heller men försäkerhets skull så kör jag ner fingrarna i halsen på honom. Han hostar till, skönt. Färgen kommer sakta tillbaka, men Adam vill nu helt plötsligt sova. Men det vill INTE mamma. Släpper ner honom på golvet och börjar leka med honom, hm, duschen är Adams favorit så vi klär av honom och låter Engla-Freja duscha med honom, det roligaste han vet. Och han ser piggare ut.

”Madde han blir sådär lustig igen”

Jag springer in till Micke i badrummet och ser Adam sitta i pappas famn och bli sådär slö och blek igen. Nää nu ringer jag 112. Känner hur paniken svärmar över.

”Nej Adam inte sova, inte försvinna, Adam VAKNA”

Under tiden pratar jag med larmpersonalen som jag nu skriker på, men hur jävla svårt ska det vara att skicka en ambulans???

Utan att jag ens behöver säga till så har nu Victor tagit på sig skorna och är på väg ut att möta upp personalen, äntligen kommer dom. Jag drar nu hela historian, om förra fredagen etc. Adam hinner nu piggna till. ”Han är inte lite trött bara då?” NEJ det är han inte, och skulle han vara det så är det inte det jag söker för ialla fall, IDIOTER! Ursäkta men va fan, den andra ambulanspersonalen ursäkta sig genom att säga ”nej du känner ju ditt barn bäst” ja det tro fasen det. Tog på Adam kläderna och packade skötväskan, kom på mig själv med att upprepade gånger tala om för personalen vilka undersökningar som bör göras. Och syresättningen är inget ni vill kolla nu kanske? ”nej då vi har utrustning i ambulansen för det” Jaha så väskan på ryggen är helt i onödan då? Vissa saker är rutinmässiga i vissa situationer kan man tycka. Ja jag är väl arbetsskadad. Orolig och panikslagen ser jag nu min lilla pojke åka iväg i ambulans…

Tänk om jag kunde klona mig själv… Och detta är inte för att vi är en stor familj, hade vi haft låt säga två barn så hade jag valt att stanna hemma med bara ett barn också, och i min situation, väldigt tvillinggravid med mycket värkar så är nog detta bäst.

Men det är hemskt. Jag vill ju vara hos min lilla prins. Det värker i mitt hjärta. Pratar med Micke i mobilen och han verkar pigg i ambulansen. Ringer mamma, börjar stortjuta, drar hela historian. Mamma börjar också, blir irriterad över glaset vin de tog till middagen. Suck. Lugnar ner oss och beslutar att jag ska höra av mig när jag vet mer. De små barnen somnar nu. Jag sätter mig vid datorn, fortfarande smått panikslagen, facebookar lite, pratar med Micke några gånger och de har nu fått träffa läkaren lite snabbt. Ingen fara. Ringer mamma igen. Sätter mig vid datorn, Micke ringer igen, fortfarande lugnt vi pratar en stund tills en sköterska kommer in på rummet ”ringer snart igen”. Tycker det tar alldeles för lång tid så jag ringar upp Micke istället ”Han är sämre igen, ringer sen” klick.

PANIK!!!

Och nu då? Kan inte beskriva tankarna som rusar genom huvudet, likt hundra hästar som skenar förbi. Tänk om? Nej det får inte vara så… Tittar på mobilen, tittar och tittar, men FÖRHELVETE RING! Sätter mig vid datorn. Micke ringer äntligen. Förklara att Adam blivit sämre igen, och återigen har han fått en liknande ”frånvaroattack” om man nu kan kalla det för det? Detta händer undertiden att sköterskan är inne hos dom, varvid hon slänger sig på larmknappen och ett akutlarm går. In kommer läkare och annan personal. De gör ett EKG för att kontrollera hjärtat, men det ser bra ut. Skönt. Adam blir snabbt bättre igen som efter alla dessa ”attacker” och börjar återhämta sig.

Usch, jag vet inte vad jag ska göra? Tänker i alla diverse olika banor. Epilepsi? Hjärtat? Fel någonstans i synapsverksamheten? Allergi? Men vad vet jag? Vill bara att min lilla prins ska bli bra. Och jag försöker prata med ”han där upp” jag gör allt jag kan. Ringer farmor och farfar som faktiskt bor i Linköping, så farmor åker upp till us och stöttar. Nu sitter jag här i soffan med en vännina som ställer upp och stannar hela natten om något skulle inträffa. Läget är nu stabilt, men Adam ska nu få ta flera olika tester så att vi förhoppningsvis ska kunna få svar på vad som är galet.

Jag ska nu lägga ner huvudet på soffkudden och försöka få lite sömn om det går, jag tvivlar.

adam sjuk igen.jpg

Min Adam…

3D-Ultraljud

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Efter en mycket hektisk fredag så hoppas jag nu på en mycket lugn och familjär lördag. Och då menar jag lugn, har fått strikta order om att enbart utsätta mig för onödiga rörelser om jag verkligen måste, men det betyder ju inte att jag måste vara sängliggande dock inte göra några större utflykter. Och med tabletter som ska förhindra värkar så bör jag kunna leva ett drägligt liv tills det är tid för bebisarna att komma.

Igår så träffade vi Professor Anders Selbing. En mycket trevlig och beundransvärd farbror.

anders selbing.jpg

”Hoppsan här var det mycket bebis, det är visst två” Jajemän! Så började vi… Allt såg jätte bra ut. Skönt. Och jag kände mig väldigt trygg när jag låg där. Anders är professor i obstetrik och gynekologi (kvinnosjukdomar, graviditet och förlossning). I över 30år har Anders arbetat inom detta. Och han är den ende i Norden som är certifierad för undersökning vid 18-23 graviditetsveckor, när det gäller näsbensundersökning och trikuspidalisinsufficiens. Det har även visat sig att Anders metod för bestämning av graviditetslängd blivit bland de mest tillförlitliga i världen (avhandling 2004).

För att inte verka opersonlig så döpte han om tvilling 1 och två till Left och Right, och från Left och Right till ”Leffe” och ”Raffe”, Fyndigt. Det kommer förfölja mig :-S

hösten -09 175.jpg

hösten -09 178.jpg

hösten -09 179.jpg

Nu var det ju inte världens enklaste att få båda pojkarna att posera samtidigt. Både två ville ligga med näsorna emot varandra. Och man kunde inte vara helt säker på om det var enäggs eller tvåäggstvillingar. Så det blir spännande. Vi kunde dock konstatera att jag troligtvis gått längre än noterat, vilket jag varit säker på hela tiden. Med hos hem fick vi också en liten film på hela undersökningen. Så varje gång jag vill titta till mina små grabbar så kan jag göra det.

Jag kan varmt rekomendera att besöka Anders selbings mottagning, för att beställa tid klicka här 🙂