Stökiga grannar?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Ursäkta mig då för f*n!

Barnen somnade skapligt. På riktigt faktiskt. Visst Victor snart 12år somnade senare, men han gör inte så mycket väsen av sig. Precis när vi föräldrar skulle få lite vuxentid och somna framför tvn så vaknar lillprinsen. Suck! Men vad gör man då? Jo man försöker få honom somna om. Efter många försök att få den lille att somna så gav vi upp. Alltså han är ju lite i obalans eftersom han inte riktigt mår så bra. Detta kanske gör hans sömn blir lite oregelbunden? Dessutom så har han natten innan här sovit dåligt pga av alla sladdar som snurrat i vägen (EKG). Ja han sov på eftermiddagen lite längre än vi vanligtvis låter honom göra.

Hur som lillprinsen pigg, vaken och vill INTE sova!

Vi tar upp den minst sagt överförtjusta lilla krabaten, han vinner. En liten stund uppe kanske får honom att törna in om ett tag. Han snor omkring i soffan, tycker det är galet kul att få vara uppe med mamma och pappa helt SJÄLV, ja ni förstår WOW! Då hör vi grannarna…

”DUNK DUNK DUNK”

Ooops, någon som INTE vill att lillprinsen ska vara vaken. Okej såklart vi tystar honom. Inte för att han låter sååå mycket ändå. Efter en stund hör vi…

”DUUUNK DUUUNK DUUUNK”

Någon som VERKLIGEN stör sig på lillprinsen. Men fasen, tagga ner! Vi stör aldrig annars på kvällarna eller nätterna. Vi har aldrig fester, eller spelar hög musik. Tycker ”någon” överreagerar. Okej om man stör varje helg med fester eller sådär, men ett barn!?

Hur ska det gå när det kommer bebisar? Två stycken, vem vet de kanske får kolik båda två. Och då vet alla som haft barn med koliksmärtor att det kan väsnas en del. Oj oj…

Nu har pappa gått in i sovrummet, för att tappert göra ett försök, förhoppningsvis somnar husets stökigaste granne om vi har tur.

Om inte annars så somnar mamma i soffan snart…

Adam napp.JPG

Finn ett fel.JPG

Zzzzz zz zz z…

Julskinka, julklappar och EKG

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Julskinkan är klar, och ännu har den inte rymt. Julklapparna är klara bara några små grejer kvar. Och Adam fick imorse sin EKG”maskin”.  Somnade sent igår, bönade och bad min kära make om lite massage. Blev irriterad.

”Ja hjärtat såklart jag ska trycka lite på din onda rygg”

Samtidigt så började en komedi på tvn. Här såg man verkligen framemot att få den där massagen, och ni vet när man verkligen är såå inställd på något och det liksom inte blir som man har tänkt, ja ni vet hur jäkla irriterad man kan bli då. Jag blev det! Det började bra, åhh så skönt det var, kände mig bortskämd. Men så upphörde massagen, jag började pipa lite för att påminna. Åhh mera. Men så upphörde det igen efter ett tag och utbyttes med gapskratt rakt in i örat på mig ett antal gånger trots mina försökt till att påminna genom mina pip. Gahhh! Skit i det då för satan. Så kröp jag ner på min sida av sängen. Men jag tillade

”Älskar dig, sov gott”

Fortfarande irriterad låg jag och vände och vred, magen kändes bara så tung. Ingen sovställning funkade. Tittade på klockan och blev trött när jag insåg att jag skulle upp om fyra timmar. Somnade faktiskt.

Upp med tuppen, in i duschen, väcka barnen, väcka gubben, ut med hunden, bädda sängen (ett måste innan jag går hemifrån, tvångstanke?) Ja lite bestyr. Men hjälps man åt så går allt. Och iväg kom vi i tid, HURRA. Väl framme i Linköping så var det dax att få Adams EKG. Det gick jätte bra, och den lille prinsen var såå duktig.

hösten -09 554.jpg

Så nu har Adam en liten dosa fäst i byxorna där bak, som ska spela in hans hjärtaktivitet. Och hitills så har det gått bra. Lite obekvämt är det ju såklart och ett par gånger har han lyckats pilla bort dosan ur sin ”behållare” men annars så har det faktiskt funkat.

Trötta efter en dag i stora staden, så var vi nu på väg hem till Motown.  Årets mörkaste dag  såg dimmig ut genom bilfönstret på vägen hem, men otroligt vacker.

hösten -09 556.jpg

Nu har klockan hunnit bli för mycket igen, och jag har en heldag på mödravården imorgon, så jag ska väl överväga att smyga in och lägga mig brevid min lilla prins. Och har vi tur så sitter alla sladdar och elektroner fast imorgon när vi vaknar.

Jag är KUNGEN på dansgolvet!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 3 minuter

Igår var vi till staden för att införskaffa några julklappar. Och så blev det. Till Engla-Freja blev det ett ”pippihus” med tillhörande pippi långstrump, Tommy, Annika, Lilla gubben och Herr Nilsson. Vi hade tänkt att köpa till Pippis båt också, så jag ska tvinga ner pappa Micke till ica maxi idag, för där såg jag att det fanns. Hittade en bilbarnstol till Engla-Frejas dockor, så det blev det också. En kassaapparat och en ny kasett till skrållandockan, så på julafton kan hon minsann sjunga. Det enda som fattas till önskelistan nu är hello kitty datorn, hm… Men jag tror vi ska hitta den i Linköping på toys r us, vi får passa på att åka dit när vi ändå ska till sjukhuset på måndag och hämta Adams långtidsekg maskin som han ska bära under en tid, stackarn. Men annars så har vi damens julklappar under kontroll. Till Adam har vi köpt innebandyklubbor, mål och bollar. Han är fullständigt bolltokig, och innebandy/hockey är det bästa han vet. Så det var lätt. Sen blev det lite smått och gott, bilar bl a.

Till de tre stora grabbarna har det blivit en STOR gemensam julklapp kan man säga. Fast det kommer jag inte avslöja här. ( Haha, det trodde ni va mammas älsklingar…) Ni får allt vänta några dagar.

Efter våran julklappsjakt så var det hög tid för mat, och vi tog oss friheten att spara lite tid, så bekvämt valde vi pizza. Oliver hade två kompisar hemma så det blev till att bjuda dom med. Vi blev alltså sammanlagt 2 vuxna och 7 barn kring matbordet.

Samtalsämnet kring matbordet blev kvällens efterlängtade disco. Och Oliver så mallig för att han skulle få följa med storebror på mellanstadiedicso. Och jag kommer ihåg det som det vore igår. Det var det bästa man visste. Och man skulle bara äga dansgolvet, vilket man gjorde! Gapskratt.

”Mamma följer du med in på discot så springer jag in och gömmer mig, då kommer jag dö”

I bilen på väg ner till discot så intalade jag grabbarna att morsan var en stjärna på dansgolvet.

”Mmm säkert”

Eftersom de inte trodde mig så ville jag ju hemskt gärna visa mina talanger, så jag sa att jag skulle följa med in och svänga med mina lurviga.

”Mmm säkert”

De skulle minsann få se tänkte jag! Så… Jag lurade dom lite hihi. Väl framme så hoppde grabbarna ut ur bilen med glatt humör. Och det gjorde även jag. Tjohej här kommer discokungen. Två stycken minst sagt peppade grabbar med humöret på topp började nu se lite oroliga ut. Ja nu var dom nog inte så säkra på att jag skojade längre. De fick varsin peng och försvann in i discoljusets häftiga sken. Och jag efter. Hälsade glatt på tjejerna som stod och tog emot pengar i entren. Victor vänder sig nu om och ser att morsan VERKLIGEN står där, han ansikte förvandlades till nu-skäms-jag-ihjäl-typ-dör! Alla barnen sprang fram till mig och hälsade, tyckte det var jätte kul att Victor och Olivers mamma var med på discot. Fram kom också min brors son som arrangerade discot för kvällen. Pratade en stund, kände mig trygg med att barnen hade sin kusin med på discot. Grabbarna tittade på mig, fortfarande oroligt men så vinkade jag glatt hej då till dom och jag såg en lättnad titta fram. ÄNTLIGEN tänkte väl dom. Men lite kul var det allt.

Vidare från discot så åkte vi till Vadstena en liten sväng, för att fira mammas man som fyllde år i onsdags. Enkelt blev det, bara en kopp kaffe. Samkväm.

Nu var det hög tid att åka tillbaka och hämta hem grabbarna. Väl hemma så tog jag läggningen av Adam, snark, sen vet jag inget mera. Somnade ovaggad tätt intill min lilla prins.

Vaknade i morse av en STOR bamse kram, av samma lilla prins som låg brevid. Morgonen blev lugn. Hela familjen samlad runt fukostbordet. Och vi beundrade länge Williams fina stearinljus som han gjort alldeles själv på dagis.

hösten -09 530.jpg

Pojkar ÄR fåfänga!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Är det jag som överfört det? Tar dom in det av sin omgivning i stort? Påverkar gör jag ju, det vill jag. Omgivningen står för idealet, för hur man faktiskt ska se ut. Barn är som svampar, de suger åt sig allt, de filtrerar inte, de får alltså även det dåliga.

Men pojkar, är dom fåfänga?

JA!

Mina grabbar är det. Man måste verkligen leva upp till ett visst sätt, och en viss klädkod, som jag förövrigt kan tycka se förjäklig ut. Hm… Vad jag kan komma ihåg av min egna barndom vid samma ålder så var inte pojkarna ens intresserade av att leva upp till något sådant överhuvudtaget. Det kom senare i tonåren. Eller har jag förträngt det? Men här ska det trixsas och fixsas.

Och jag är överförtjust när klockan är 06.45 på morgonen.

IMG_0398.JPG

IMG_0390.JPG

IMG_0400.JPG

 

Äntligen så ser jag ett slut på denna dag…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Dagen började 05.45. Trött. Men upp skulle familjen, och upp kom vi. Adam skulle träffa sin neurolog i Linköping och få sin dom. Och som jag misstänkte så tror man inte att Adam lider av någon epilepsi. Man ska istället nu koncentrera sig på Adams lilla hjärta. På måndag ska vi få träffa en hjärtläkare istället och med oss hem ska vi få ett långtidsekg. Denna undersökning ska ge oss en längre översikt över hjärtat och dess funktion. Så i en veckas tid ska han gå med denna lilla apparat på sig, undra hur det ska gå?

Peppar peppar så har det hållt sig ganska lugnt nu, och jag hoppas det fortsätter att hålla sig lugnt. Vi har begränsat Adams ”lekstunder” vilket jag tror har en bidragande del till att Adam mår bättre faktiskt. Han får ju dessa ”attacker” oftast vid ansträngning. Men man vill ju veta vad det är som händer, och så att man kan göra något åt det.

En dag i taget.

Och såklart så blev det ett litet besök hos min vän S på BB. Hon blev glad överaskad, för hennes läkare lät henne slippa cortison sprutan i skinkan idag. Hon och bebis mår så bra så det behövdes inte. Glad för hennes skull såklart. Det blev extra festligt. JIPPI.

Sen blev det hemfärd igen. Laga mat och iväg på nästa, denna gång ett nytt möte på skolan. Diverse människor medverkade. Adam ville dock inte spela på våra noter längre efter en låååång dag. Så Micke fick helt enkelt ursäkta sig och gå ut, ensam satt jag kvar. Men det gick bra, jag är nöjd över vad som är bestämt. Och jag är sååå stolt över min stora prins som faktiskt kan om han vill. Och idag överaskade han oss allesammans, då han i skolans luciatåg sjöng solo.

”Staffan var en stalledräng”

Stolt mamma må ni tro 🙂 Hemfärd och ta kväll, äntligen. För vissa i alla fall, Micke var tvungen att åka till jobbet. Tomtenatta på stan, öppet till 22.00 och är man butikschef så är man. Och min uppgift blev att greja med kvällsbestyr. Alla ungar skulle få kvällsmat i magen och sen blev det hopp i säng. De stora grabbarna fick tillåtelse att vara ute i snön en stund extra, ja för sjutton, har snön äntligen behagat att trilla ner så kan väl barnen få vara ute och leka!?  Tyvärr hade ett snöbollskrig spårat ur, så Victor var INTE glad när han kom hem. Suck.

Nu har även jag fått lite i magen, och äntligen så ser jag ett slut på denna dagen…

Dö tomtejävel dö!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 4 minuter

Snart är det julafton. Och vad kopplar man inte till julen om inte barn. Jag har alltid älskat julen, det var det bästa jag visste som barn. Och det var inte bara alla julklappar som hägra utan hela stämmningen. Alla var glada, men gladast av dom alla var nog tomten. Han fick en snaps av pappa varje julafton och hade han tur så fick han två.  Då blev tomten verkligen glad.

Pappa lagade alltid maten. Han trivdes med uppgiften. Då kunde han dessutom dansa omkring i köket och bara vara. Sen fick han lägga upp all julmat, vilket han också tyckte vara superkul. Han t o m fotograferade sina upplägg ibland. Och på varje paket satt det gärna ett julrim som var tvunget att lösas innan paketet öppnades, och alla kring granen fick minsann vänta på sin tur. För det skulle öppnas i turordning. Mycket viktigt.

Och barnen fick alltid en massa fina julklappar, för julen hör barnen till. Och såklart, julen är barnens.

Min pappa finns inte längre hos mig. Han gick bort i cancer våren -04 sedan dess har julen enbart varit en plåga. Alla traditioner har bleknat, och julen är inte densamma. Och ska jag vara ärlig så skulle jag villja be tomten fara åt skogen. ”dö tomtejävel dö” precis som i den där filmen, tomten är far till alla barnen. Men för barnens skull, så biter man ihop. Givetvis ska barnen få sammma jul som en annan haft som barn. Utan tvekan! Men mellan ”dig” och mig så vill jag bara att julen ska springa iväg med en väldig fart just nu.

Appro på jul så hade vi lucia på dagis idag. UTE. Va? Jajemän så tänkte även jag , men det gick över förväntan jätte bra. Sista 5min kände jag inte fötterna, men det gick endå. Det värsta var att försöka hålla Engla-Freja vaken. Som tur var så kom tårarna efter lucia.

Gaahh och jag som velat ha en glad lucia. Engla-Frejas riktiga första lucia då hon är med själv på noterna. Och den blir förstörd. Tror mamma blev lika ledsen som Engla-Freja. Men vad ska man göra? Lucia kommer ju nästa år igen, inte sant?

hösten -09 453.jpg

Den första lucian längst fram är min lilla lucia. Och här står hela dagis. I ca 45minuter stod barnen och sjöng ute på en kulle. Och det är ganska bra gjort tycker jag.

hösten -09 455.jpg

En inte så glad Engla-Freja… Hon ville verkligen INTE gå tillbaka till dagis och sjunga, hon ville ju bara sova!

hösten -09 459.jpg

Och vill man sova så somnar man. Och det gjorde hon på två sekunder. Och mamma fick INTE ta fram kameran, för hon skulle INTE vara med på bild.

Jaha, damen somnade, klockan var då omkring 18.30. ”Har vi tur så sover hon för natten nu” men vi hade inte tur. För precis när sveriges hjältar blivit hyllade på kanal 4 så hörde jag en liten prinsessa tassa omkring på övervåningen sen kom det ”PAPPA”. Satan!!!

Och i soffan låg jag, med smink i hela ansiktet. Herregud vilka människor, jag blir så rörd. Tänk om sverige kunde ha flera sådana människor. Jag har också en hjälte, som faktiskt räddade mig en tidig lördagsmorgon för flera år sedan. Jag var på väg hem, det var sommar, så det var ganska ljust ute trots allt. Plötsligt kommer det en man och cyklar på mig, hoppsan sa jag, tänkte att där hade alkoholen gjort sitt. När detta upprepa sig två gånger till så anade jag att något var fel. Det var det! Han fällde mig i gräset, babblade en massa som jag inte längre kan komma ihåg. Jag fick panik, slog honom i huvudet med mobiltelefonen. Lyckades ta mig upp på benen och sprang mot akutmott, för där finns det ju alltid folk vet jag att jag tänkte. Men denna man hoppade upp på sin cykel och började jaga mig. Aldrig har jag nog varit så rädd. Det var då jag sprang rakt in i magnus.

”HJÄLP han kommer våldta mig!”

Det var det enda jag fick ur mig. Hela jag skakade. Magnus fattade nog inte vad jag försökte säga, flera gånger upprepade jag mig. Och nu förstod han mig. Jag pekar mot mannen som jagar mig, och magnus visar sig, blir förbannad och börjar springa mot honom, men då har han redan hunnit vända på cykeln och är på väg bort, man kan höra mannen skrika

”Jävla rasisthora”

Polisen tillkallades givetvis, och de sökte igenom området men inget spår av gärningsmannen. Ibland tänker man på vad som kunde ha hänt om inte Magnus hade varit på väg hem från krogen den där sommarnatten. Usch hemska tanke! Men jag kan också tänka på varför ingen annan gjorde något. För det var flera som var på väg hem från stan, några passerade på håll, men man kan tycka att de borde reagerat när de hörde mig skrika? Vågar man inte gå imellan? Vad ska man göra och hur ska man göra om man blir misstänksam på en situation? För mig är det självklart. Och jag är EVIGT TACKSAM Magnus, för att du var där just den där sommarnatten. Du är min alldeles egna hjälte, tack!

För att hålla tråden, jag låg i soffan med smink i hela ansiktet. Engla-Freja trodde nog jag var ledsen pga henne, för där står hon med luciakronan på huvudet och säger med en väldigt ynklig liten röst

”Mamma titta, jag är din lucia”

hösten -09 489.jpg

Nämen såklart ”fjortistecknet” kom upp med. Då blir bilden ännu bättre. Det säger i alla fall storebror Oliver :-S Mitt lilla hjärtegull, som om känslorna och hormonerna inte redan satt kroppen ur balans. Nu fick jag ju dåligt samvete också…