Stökiga grannar?

Ursäkta mig då för f*n!

Barnen somnade skapligt. På riktigt faktiskt. Visst Victor snart 12år somnade senare, men han gör inte så mycket väsen av sig. Precis när vi föräldrar skulle få lite vuxentid och somna framför tvn så vaknar lillprinsen. Suck! Men vad gör man då? Jo man försöker få honom somna om. Efter många försök att få den lille att somna så gav vi upp. Alltså han är ju lite i obalans eftersom han inte riktigt mår så bra. Detta kanske gör hans sömn blir lite oregelbunden? Dessutom så har han natten innan här sovit dåligt pga av alla sladdar som snurrat i vägen (EKG). Ja han sov på eftermiddagen lite längre än vi vanligtvis låter honom göra.

Hur som lillprinsen pigg, vaken och vill INTE sova!

Vi tar upp den minst sagt överförtjusta lilla krabaten, han vinner. En liten stund uppe kanske får honom att törna in om ett tag. Han snor omkring i soffan, tycker det är galet kul att få vara uppe med mamma och pappa helt SJÄLV, ja ni förstår WOW! Då hör vi grannarna…

”DUNK DUNK DUNK”

Ooops, någon som INTE vill att lillprinsen ska vara vaken. Okej såklart vi tystar honom. Inte för att han låter sååå mycket ändå. Efter en stund hör vi…

”DUUUNK DUUUNK DUUUNK”

Någon som VERKLIGEN stör sig på lillprinsen. Men fasen, tagga ner! Vi stör aldrig annars på kvällarna eller nätterna. Vi har aldrig fester, eller spelar hög musik. Tycker ”någon” överreagerar. Okej om man stör varje helg med fester eller sådär, men ett barn!?

Hur ska det gå när det kommer bebisar? Två stycken, vem vet de kanske får kolik båda två. Och då vet alla som haft barn med koliksmärtor att det kan väsnas en del. Oj oj…

Nu har pappa gått in i sovrummet, för att tappert göra ett försök, förhoppningsvis somnar husets stökigaste granne om vi har tur.

Om inte annars så somnar mamma i soffan snart…

Adam napp.JPG

Finn ett fel.JPG

Zzzzz zz zz z…

Rör mig ej!

Vad är oddsen? Var alldeles för trött för en sockerbelastning idag, skulle ju har gjort en sådan. Nej jag ringde återbud. Satsade allt på att piggna till när det var dax för ultraljud. Dit kom jag med pigg vet i sjutton om jag var. Kanske inte så lustigt att man är trött när man har ett blodvärde på 102? Aja… Kul att få se de små grabbarna där inne. Det påminner om att det faktiskt är två också, vilket kanske är bra, känns overkligt fortfarande. MEN, visst ligger tvilling nr 1 säte :-S SATAN! Det får inte hända mig. Allvarligt, för det är det verkligen. Jag har inget emot att sticka andra för det har jag gjort många gånger, eller att se otäcka sår osv, men när det kommer till mig själv så är det kört. JAG ÄR LIVRÄDD för allt som har med ingrepp att göra, då menar jag panikångest. Och nu står jag med faktum att jag troligtvis, observera troligtvis måste göra ett snitt. Ja för chansen att nr 1 vänder sig finns fortfarande även om chansen kanske är liten.

När jag skulle föda min största grabb, fick jag ryggbedövning. När den skulle sättas så blev det lite galet, och det gjorde något fruktansvärt ont. Efteråt fick jag även spinalhuvudvärk, och jätte ont i ryggen. Då fick jag min skräck för den bedövning. Beslutade mig direkt efter att jag aldrig mer skulle ta någon sådan bedövning. Så när näst största grabben skulle komma till världen så sa jag redan över telefonen ”ska ni sticka mig så föder jag hemma” jaja tyckte barnmorskan gör det du. När jag väl kom till förlossningen hade jag byggt på min hemska bild av hur hemskt det är att få nålar inkörda i kroppen ”uhhhhh”. Vi var på förlossningen ca 20minuter sen var Oliver född. Utan bedövning, utan kanyl ja utan någonting alls. Smidigt. När nu nästa grabb skulle se ljuset så var jag ju fortfarande hysteriskt rädd för nålar etc , men hade ändå haft en sådan bra förlossning gången innan att räddslan lagt sig en aning. Haha det fick jag för det. 18 timmar UTAN någon som helst bedövning, det var ett helvete! Kanyl fick de faktiskt sätta en men där gick gränsen. Jag som hade ”banat” vägen förut skulle väl inte behöva ligga så länge? Som tur var så hade jag världens bästa kompis med mig. C hjälpte mig igenom helvetet, utan henne vet i fasen. När sen Engla-Freja kom så hade jag fått en annan bild av själva förlossningen. Aldrig i helvete skulle jag ligga några 18 timmar, GLÖM DET! Vattnet gick, det beslutades att jag skulle få ett värkstimulerande dropp. Och med Mickes övertalning så skulle jag prova på att ta nålen i ryggen igen :-S och det gjorde jag. Det gjorde inte alls ont den gången, så jäkla bra grejer tänkte jag. Men med min otur så reagerade jag mindre bra på bedövningsmedlet. Kommer ihåg att jag sa ”nu svimmar jag” sen såg jag att blodtrycket försvann. Skepp ohoj, jag vaknar till och de ger mig något emot mina reaktioner. Bedövningen höll sig kvar endå, och straxt efter jag svamlat något om Borat (Ali G) så födde jag Engla-Freja, faktiskt ganska smärtfritt. Men när lillprinsen kom så var det kört att få någon nål i ryggen. Jag tål inte sånt tydligen. Here we go again ingen smärtlindring här inte. Och aj som SATAN! Med värkstimulerande gick det fort, väldigt fort. Jag hann inte riktigt med att fokusera mig genom värkarna och nu är jag livrädd. Så där är min story…

Fan jag vill inte att någon ska skära i mig. Okej en kanyl det går jag med på, eller en nål i ryggen, ja det klarar jag. Men sen är det kört.

Många har ju klarat sig genom snitt före mig, de har överlevt. Men jag kommer tappa fattningen. Ryser. Söv mig eller rör mig ej!

Nää nu tänker vi bra tankar. Allt kommer gå göööör bra.

SATAN igen!

Jag väljer att förneka detta ett tag till, och så hoppas jag på att den där nr 1 tar sitt förnuft till fånga och dyker med huvudet neråt. Jag accepterar inget annat. Slutdiskuterat. Punkt.

Det otroligt roliga med ultraljudet var ändå att läkaren trodde att det faktiskt var enäggstvillingar.  Och det är ju coolt. Det finns alltså bara en moderkaka, detta betyder ju dock att man måste ha mera koll på bebisarna så de fördelar maten rättvist. Så nu blir det många ultraljud framöver tills detta är klart. Och det är ju bra, betryggande.

Nu ska jag tvinga mig i säng, imorgon ska jag träffa min läkare för en check up down there, alltid lika spännande, hmmmm!

 

Julskinka, julklappar och EKG

Julskinkan är klar, och ännu har den inte rymt. Julklapparna är klara bara några små grejer kvar. Och Adam fick imorse sin EKG”maskin”.  Somnade sent igår, bönade och bad min kära make om lite massage. Blev irriterad.

”Ja hjärtat såklart jag ska trycka lite på din onda rygg”

Samtidigt så började en komedi på tvn. Här såg man verkligen framemot att få den där massagen, och ni vet när man verkligen är såå inställd på något och det liksom inte blir som man har tänkt, ja ni vet hur jäkla irriterad man kan bli då. Jag blev det! Det började bra, åhh så skönt det var, kände mig bortskämd. Men så upphörde massagen, jag började pipa lite för att påminna. Åhh mera. Men så upphörde det igen efter ett tag och utbyttes med gapskratt rakt in i örat på mig ett antal gånger trots mina försökt till att påminna genom mina pip. Gahhh! Skit i det då för satan. Så kröp jag ner på min sida av sängen. Men jag tillade

”Älskar dig, sov gott”

Fortfarande irriterad låg jag och vände och vred, magen kändes bara så tung. Ingen sovställning funkade. Tittade på klockan och blev trött när jag insåg att jag skulle upp om fyra timmar. Somnade faktiskt.

Upp med tuppen, in i duschen, väcka barnen, väcka gubben, ut med hunden, bädda sängen (ett måste innan jag går hemifrån, tvångstanke?) Ja lite bestyr. Men hjälps man åt så går allt. Och iväg kom vi i tid, HURRA. Väl framme i Linköping så var det dax att få Adams EKG. Det gick jätte bra, och den lille prinsen var såå duktig.

hösten -09 554.jpg

Så nu har Adam en liten dosa fäst i byxorna där bak, som ska spela in hans hjärtaktivitet. Och hitills så har det gått bra. Lite obekvämt är det ju såklart och ett par gånger har han lyckats pilla bort dosan ur sin ”behållare” men annars så har det faktiskt funkat.

Trötta efter en dag i stora staden, så var vi nu på väg hem till Motown.  Årets mörkaste dag  såg dimmig ut genom bilfönstret på vägen hem, men otroligt vacker.

hösten -09 556.jpg

Nu har klockan hunnit bli för mycket igen, och jag har en heldag på mödravården imorgon, så jag ska väl överväga att smyga in och lägga mig brevid min lilla prins. Och har vi tur så sitter alla sladdar och elektroner fast imorgon när vi vaknar.

Jag är KUNGEN på dansgolvet!

Igår var vi till staden för att införskaffa några julklappar. Och så blev det. Till Engla-Freja blev det ett ”pippihus” med tillhörande pippi långstrump, Tommy, Annika, Lilla gubben och Herr Nilsson. Vi hade tänkt att köpa till Pippis båt också, så jag ska tvinga ner pappa Micke till ica maxi idag, för där såg jag att det fanns. Hittade en bilbarnstol till Engla-Frejas dockor, så det blev det också. En kassaapparat och en ny kasett till skrållandockan, så på julafton kan hon minsann sjunga. Det enda som fattas till önskelistan nu är hello kitty datorn, hm… Men jag tror vi ska hitta den i Linköping på toys r us, vi får passa på att åka dit när vi ändå ska till sjukhuset på måndag och hämta Adams långtidsekg maskin som han ska bära under en tid, stackarn. Men annars så har vi damens julklappar under kontroll. Till Adam har vi köpt innebandyklubbor, mål och bollar. Han är fullständigt bolltokig, och innebandy/hockey är det bästa han vet. Så det var lätt. Sen blev det lite smått och gott, bilar bl a.

Till de tre stora grabbarna har det blivit en STOR gemensam julklapp kan man säga. Fast det kommer jag inte avslöja här. ( Haha, det trodde ni va mammas älsklingar…) Ni får allt vänta några dagar.

Efter våran julklappsjakt så var det hög tid för mat, och vi tog oss friheten att spara lite tid, så bekvämt valde vi pizza. Oliver hade två kompisar hemma så det blev till att bjuda dom med. Vi blev alltså sammanlagt 2 vuxna och 7 barn kring matbordet.

Samtalsämnet kring matbordet blev kvällens efterlängtade disco. Och Oliver så mallig för att han skulle få följa med storebror på mellanstadiedicso. Och jag kommer ihåg det som det vore igår. Det var det bästa man visste. Och man skulle bara äga dansgolvet, vilket man gjorde! Gapskratt.

”Mamma följer du med in på discot så springer jag in och gömmer mig, då kommer jag dö”

I bilen på väg ner till discot så intalade jag grabbarna att morsan var en stjärna på dansgolvet.

”Mmm säkert”

Eftersom de inte trodde mig så ville jag ju hemskt gärna visa mina talanger, så jag sa att jag skulle följa med in och svänga med mina lurviga.

”Mmm säkert”

De skulle minsann få se tänkte jag! Så… Jag lurade dom lite hihi. Väl framme så hoppde grabbarna ut ur bilen med glatt humör. Och det gjorde även jag. Tjohej här kommer discokungen. Två stycken minst sagt peppade grabbar med humöret på topp började nu se lite oroliga ut. Ja nu var dom nog inte så säkra på att jag skojade längre. De fick varsin peng och försvann in i discoljusets häftiga sken. Och jag efter. Hälsade glatt på tjejerna som stod och tog emot pengar i entren. Victor vänder sig nu om och ser att morsan VERKLIGEN står där, han ansikte förvandlades till nu-skäms-jag-ihjäl-typ-dör! Alla barnen sprang fram till mig och hälsade, tyckte det var jätte kul att Victor och Olivers mamma var med på discot. Fram kom också min brors son som arrangerade discot för kvällen. Pratade en stund, kände mig trygg med att barnen hade sin kusin med på discot. Grabbarna tittade på mig, fortfarande oroligt men så vinkade jag glatt hej då till dom och jag såg en lättnad titta fram. ÄNTLIGEN tänkte väl dom. Men lite kul var det allt.

Vidare från discot så åkte vi till Vadstena en liten sväng, för att fira mammas man som fyllde år i onsdags. Enkelt blev det, bara en kopp kaffe. Samkväm.

Nu var det hög tid att åka tillbaka och hämta hem grabbarna. Väl hemma så tog jag läggningen av Adam, snark, sen vet jag inget mera. Somnade ovaggad tätt intill min lilla prins.

Vaknade i morse av en STOR bamse kram, av samma lilla prins som låg brevid. Morgonen blev lugn. Hela familjen samlad runt fukostbordet. Och vi beundrade länge Williams fina stearinljus som han gjort alldeles själv på dagis.

hösten -09 530.jpg