Jo även denna dag har passerat. Var på ett möte i skolan, som var mycket givande. Vilken otroligt lugnande och human person. Hela auran kring denna person gav ett betryggande lugn. Denna person arbetar som skolpsykolog. Och detta var ett möte som jag faktiskt bad om sist jag träffade rektorn och lärare då vi diskuterade situationen på min sons skola.

Hur som helst så bollade vi lite. Och det känns faktiskt riktigt bra för en gångs skull. Och vi var ganska snabbt överens om att det verkar vara problem kring det sociala i skolan, då det är oroligt kring många individer runtomkring på skolgården. I klassrummet är det oftast bara frid och fröjd, även hemma och på fritiden är det lugnt. Och det säger ju en hel del i vart det brister. Kamratstödjare, extra rastvakter och resurs är ju tyvärr något som skolorna blivit ”norpade” på. Och det är väl egentligen det som behövs mest. Sen kan man ju i all evighet diskutera hur vissa människor väljer att förvalta sin position. Och i min mening åt helsifyr! Tydligen så krävs det inte ett snille för att vara någon höjdare. Otroligt oroande. Men som jag tidigare nämt, kanske blir det i vissa ”fall” ett jobb för skolinspektionen att ta tag i nu?

Nu ska vi komma ihåg att detta inte handlar om att kasta skit på varandra. Utan förhoppningsvis så vill alla parter det bästa för barnen ifråga. Men jag tycker det är dax att någon tar på sig ansvaret för vissa allvarliga händelser.

Nu är det helg. Vi släpper det för stunden.

Victor ringde när han vär på väg hem från skolan ”Mamma får jag hänga med F och A hem till F?”

F och A är två söta tjejer som går på skolan. Den ena tjejen går i Victors klass och den andra tjejen går i annan klass på skolan. F bor en bit utanför stan så och för att komma hem till henne så måste man ta bussen. Nja jag har aldrig släppt iväg min gosse på några längre utflykter med buss, larvigt kanske. Men ja jag övervägde ett ja, och han blev lycklig. Så de kom springandes hem och Victor glad i hågen slängde i sig maten, fick med sig en busspeng och sprang en trappa upp där tjejen A bor granne med oss. Sen gav de sig iväg mot bussen. När klockan passerat 20.15 så började det krypa i mammas oroliga kropp. Men 20.30 kom han infarandes.

”Vad glor du på? Jag kommer ju hem i tid juh”

” Men hur ser du ut?”

”Haha jaha, nää men alltså tjejerna fick sminka mig och fixa mitt hår”

Och jag snabbt fram med kameran, SÅKLART. Så vackert blå om ögonen, och för första gången insåg jag att Victor verkligen har otroligt långa ögonfransar. Så hela vägen hem på bussen i ca 15minuter så satt pojken med smink. Allt för tjejernas skull. Det är ju lustigt vad vi flickor kan få våra pojkar till. Gulligt.

”Mamma, om du lägger ut den bilden på din blogg, då förlåter jag dig aldrig”

Så jag får snällt lyda min gosses önskemål, och ni får använda fantasin.

 

 

Härom dagen skrev jag ett inlägg om att även jag kan misslyckas. Och att jag allmänt bara kände mig uppretad. Fick en del kommentarer om detta. Och det var en som jag valde att inte publicera direkt. Kände att jag var tvungen att reflektera över den. Och det gjorde jag.

Hur kan du veta att han ALLTID talar sanning?? Tror jag inga barn gör. Han kanske inte får tillräckligt med uppmärksamhet hemma eftersom ni är så många i familjen? Så kände iaf jag. ag har 5 syskon o trots att mamma var hemma med oss, så kändes det ofta som att man inte fick tillräckligt med ensamtid med föräldrarna. Jag blev oxå skjutsad till o från träningar, mamma o pappa var väldigt engagerade osv. Men man var alltid ”ett av barnen”, en i en grupp liksom. För det är omöjligt för en förälder att hinna med så många barn. //Loppan

Kära Loppan…

Jag beklagar ditt missnöje ang din uppväxt, och jag sörjer för att du tycks fått förutfattade meningar om flerbarnsfamiljer. Alla är vi olika och alla har inte samma upplevelser. Man kan ju faktiskt leva i precis samma situation som någon annan men uppfatta den på ett helt annat sätt. Det låter i kommentaren som om du haft en jobbig tid som ung. Tråkigt. Men att påstå att INGA barn talar sanning är ju faktiskt orättvist. Jag kan bara prata för mig själv, och jag påstår INTE att jag vet hur andras barn är. Men min son står mig väldigt nära, och han känner sig väldigt trygg med att berätta saker för mig. Så här litar jag på MIN INSIKT, detta är ju personligt. Kanske har det med det faktum att göra att jag faktiskt var VÄLDIGT ung när jag fick min son och att vi utvecklat ett väldigt speciellt band till varandra? Men jag tycker definitivt att du har rätt i att man behöver ge sina barn ensamtid med var och en förälder. Varje individ kräver en viss ensam uppmärksamhet. Och det är något man bör prioritera. Men jag kan lova dig att ingen av barnen hemma hos oss är ”någon i gruppen” alla är lika värda och alla får sin tid.

Och det är INTE omjöligt för en förälder att hinna med så många barn.

Vi gör det!

Jag vill också passa på att ta upp inlägget om våra hundar.

Men hallå. Nu måste jag protestera,en chihuahua är ingen handväskhund. Den behöver visst motion.Dom klarar av att gå 1-2 timmar i skogen om man bara masar sig ut och rastar dom. Hunden blir sjuk om den blir buren hela tiden.Det är ett djur ingen rolig pryl. Kan förstå att det är svårt att hinna med hundarna men gör dig av med dom till någon som vet vad det innebär att ha en chihuahua.Har själv tre tikar och jag skulle aldrig sätta någon av dom i en handväska,dom klarar av att gå på sina ben.Vi är ute ca 11/2 timma per dag i skogen.// Mvh Synnöve

Kära Synnöve

Jag har ALDRIG skrivit att en chihuahua är en handväskhund, nej, jag skrev att hon älskar att få åka med överallt i sina handväskor. Det är skillnad. Och jag kan visst tycka att djur är roliga, men det är definitivt ingen ”pryl” nej, det är en levande varelse. Och vad som får dig att mellan raderna påstå att jag inte skulle veta vad det innebär att ha en chihuahua kan jag inte svara på, det är något som du antar. Vilket många människor gör om mycket. Men tro, det får du göra i kyrkan. Jag vet att vi är mycket goda hundägare, som låter våra hundar få det dom behöver. Och en chihuahua ska man inte underskatta, de kan minsann gå på sina egna ben, absolut, ingen tvekan om saken. Chihuahuan har varit omtalad länge, mycket pga av Paris Hilton vill jag säkert påstå. Helt plötsligt blev hundrasen en ”status” och ett bevis för att man har en tjock plånbok och ett sinne för mode. Många unga tjejer blev som tokiga i dessa små hundar, man skulle klä dom och smycka dom. Vilket jag kan tycka är roligt i sig, men det måste väl vara måtta på det, som jag alltid återkommer till, det sunda förnuftet. Det jag INTE gillar är människor som drar alla över samma kant. ”Har du en chihuahua så behandla den inte som en pryl”. Alla som har en chihuahua behöver nödvändigtvis inte använda hundväskor, smycken eller kläder. De kan vara vanliga hundägare som motionerar lika mycket med sin lilla hund precis som med sin stora hund helt enkelt.

Jag väljer mina hundväskor och fortsätter med det.

 

Vilken dag. Jag är helt färdig i kroppen, känns som jag vill vifta med den vita flaggan just nu, ”JAG GER UPP”. Idag har vi varit på tvillingträff i Linköping. Vi var ett gäng omföderskor som nu lyckats snickra ihop tvillingar, vi var närmare bestämt 7 blivande tvillingmammor. Häftigt. Barnmorskan som höll i gruppen heter Anette, och hon visste minsann vad hon pratade om. Hon är själv tvillingmamma -97 och -05 så det kändes extra kul att få höra henne prata om att just vänta tvillingar och hur det är att vara mamma till tvillingar. För det är allt något alldeles extra att vänta tvillingar, att sedan uppfostra dessa små liv, det måste också vara något helt utöver det vanliga. Och vilken tjej, hon bjöd verkligen på sig själv. Hon visade bilder på sig själv under själva graviditeten, blottade den stora magen, och avslöjade hur orken försvunnit då det i bakrunden låg en STOR hög med tvätt. Charmigt. Hon visade också bilder på sig själv när hon ammade dessa små bebisar. Otroligt, förstår nog inte riktigt ännu hur kämpigt det faktiskt kommer att bli under en period, innan man kommer in en skaplig rytm. Men amma är jag inte främmande för, jag har ju ammat mina länge, alldeles för länge kanske. Engla-Freja var värst, hon vägrade sluta amma, höll väl på tills hon var 15månader. Annars har jag ammat i alla fall ett år. Och mat har jag så det finns och blir över. Jag producerar nämligen bröstmjölk som en kossa. Mindre kul ska jag säga när man redan i graviditetsvecka 16 får mjölkstockning. JIPPI.

Sen var det ju det där med förlossning. Jag är så orolig inför den. Men jag vet ju att jag kommer klara den, jag är ju inte unik i detta fall, många har ju klarat en tvillingförlossning. Men med tanke på att jag inte tål den vanliga ryggbedövningen, lider av ljumsbråck, och fött ett par ungar tidigare så kanske kroppen inte orkar med? Och det värsta av allt, man måste ligga i ”gynstol” när tvilling ett ska komma ut. Jag VÄGRAR hör ni det!?

Kan se det framför mig. Ont, ingen smärtlindring, orolig och dessutom typ 10 pers i rummet och någon ska sätta fast mina ben i en ”gynstol” Har man inte hört en ramsa innan så lär man få höra det då, det lovar jag. Nej jag måste ha kontroll själv, annars kommer jag bara bli frustrerad. Och då kommer tempramentet. Så snälla tvinga mig INTE att föda barn i en gynstol!

Här står våran barnmorska för dagen Anette och framför sig håller hon några ”substituttvillingar” de fick agera idag när vi blev tipsade om tvillingammning. 

Hela våran tvillinggrupp verkade jätte härlig, men jag fastnade faktiskt lite extra för ett par. Det var en mamma och pappa som strålade av lycka. Och det som stack ut lite var nog att pappan där var lite ”nojig” och mamman verkade helt cool, påläst, och förberedd liksom. Pappan berättade att de vid en tidigare graviditet gjort ett fostervattenprov varpå han svimmade och landade på backen, då han inte riktigt klarade av att titta på sådant. Och när barnmorskan Anette berättade om moderkakan och att hon tyckte att vi skulle titta på den så hörde man bara ett ”Uhhhhhh” från denna pappan. Roande tyckte jag. Och det var jätte trevligt.

Efter våran tvillingträff så gick vi upp till barnavd där våran lille prins Adam legat inlagd. Vi hoppdes på att kunna få lite svar på proverna. Läkaren vi haffade i korridoren kände igen Micke, det var nämligen den läkaren som jobbade då Adam första gången kom in med ambulans. Han tittade lite snabbt i journalen. Men han fick inte säga något då det inte är han som är ansvarig läkare för Adam. Men han tog med oss in på ett rum och sa ”proverna såg bra ut, och detta berättar jag bara för att Adam var min favoritpatient”. SHIT vilken sten som föll från mitt bröst. Jag hann tänka mycket på väg in i detta rum. Men vi kommer endå få ha Adam under observation då problemen kvarstår. Och det känns jätte tungt, för något är det ju som händer med honom fortfarande. Men nu får vi vara glada över det lilla. Nu ska vi bara ta oss igenom nästa hinder. Och det kommer vi göra…

Sen blev det en kortvisit hos våran vän S, som jag förövrigt höll på att skrämma slag på när vi kom in på hennes sal. Men det såg såå hemtrevligt ut på hennes rum, ja verkligen hemtrevligt och lustigt vore det väl annars eftersom hon ska få bo där tills hennes bebis kommer någon gång i mars. Tycker det är otroligt starkt att behöva vara så inställd på att flytta in på ett sjukhus, usch jag hade klättrat på väggarna. Hur som helst så hade damerna som var inlagda på avd gjort sig fina inför kvällens fest. Ja för nobelfesten missar väl ingen?

Så oerhört tjusiga gravida fröken S iförd ett par svarta blanka tights (BLANKA) och en alldeles förtjusande rosa top, som med sin tighta form avslöjar de fina gravida formerna. Så söt 🙂

Micke tog en snabbkaffe och jag gluffsa i mig avdelningens alla mariekex, tackfördet!

Men kvällen tog inte slut där, hem till farmor för att hämta upp en del barn, snabbt vidare hem till Motala för att Micke var tvungen att jobba. Sen var det vidare till ishockeyhallen för att hämta upp Victor, hem för att fixa kvällsmat, natta barnen, plocka disken, åh nämnde jag att vi var tvungna att handla maten innan vi lagade den? Hur som helst nu sitter jag här med den vita flaggan och undrar när det är dax?

Men det får nog vänta en stund till, för nu kom jag på att jag har ett möte imorgon, och till det så krävs det en del jobb. Verkar som jag blir kvar en stund till framför datorn.

Hjäääääälp!

Tur jag har världens underbaraste make som sliter som ett djur!