Hej Satte mig precis vid datorn och andas ut lite, jösses vilken hektisk dag. Idag har jag varit på två olika skolor och lämnat intyg om behovskost.
Mathilde har som ni vet selektiv ätovilja och har en väldigt begränsad matrepertoar. Nu har hon börjat sexårs och skolan behöver då ett nytt intyg då det gamla från förskolan inte gäller längre. Det hade varit så mycket smidigare om det bara hade kunnat följa med tillsammans med överskolningssamtalet. Nu blir det nya samtal och ny planering, men förhoppningsvis så behöver vi inte kriga lika mycket för att få rätt kost till Mathilde.
Storasyster Tuva-Li är också selektiv, men vi har fram tills nu kunnat tillgodose hennes energiintag under skoltid. Innan sommarlovet märkte vi dock hur trött hon var efter skolan och till slut så insåg vi att det inte funkade längre. Man försöker in i det sista att få det att fungera, men ibland undrar jag om det är dumt att kämpa så mycket? Man sparar så mycket tid och energi om man istället tar hjälp. Och alla har barn har rätt till mat i skolan så de ska hålla sig mätta och pigga.
Det näst intill omöjligt att orka hela dagarna utan mat, och barnen ska inte behöva koncentrerar sig på en kurrande mage. Det enda de ska lägga sin tid på är att lära sig nya saker och utvecklas.
Vid det här laget är jag ”proffs” i det här ämnet. Jag känner igen alla tecken, alla beteenden och jag vet när det rör sig om att ”bara” vara kräsen och lida av selektiv ätovilja/ARFID. Inte helt lätt att få en sådan diagnos. Och speciellt när man har barn som inte lider av autism.
Många med autismspektrumdiagnos uppfyller kriterierna för ARFID därför tror jag det är svårt för sjukvårdspersonal att identifiera problemet. Kan hända att en del är lite fyrkantiga i sitt tänk också, inte så konstigt heller för problematiken har inte varit så brett uttalad förens nu. Jag vet själv när jag var liten, då hette det ”hon är så fjantig med maten”. Idag vet jag bättre. Och jag vet även att det här troligtvis är en mindre smickrande genetisk ärftlighet direkt från mig ner till mina barn. Även om jag har blivit mera öppen för att våga testa nya maträtter som vuxen så känner jag igen mig i mycket. Så jag vet precis hur det är att gå hungrig i skolan och hur det känns rent sensoriskt att tvingas sitta och lida med mat på tallriken som man verkligen inte tycker om. Det känns nästan som om någon tar stryptag på en.
En större förståelse och en större kunskap öppnar så många nya positiva upplevelser för barnet som har problem med mat. Ibland kan det till och med leda till framgång av en bredare matrepertoar. Det viktiga är att man låter barnet komma fram till det själv. Man ska ALDRIG tjata eller tvinga ett barn. Att uppmuntra och att erbjuda flera alternativ på middagsbordet är rätt väg att gå. Personer med Selektiv Ätovilja kan man inte tvinga, de svälter hellre. Så i ett försök att få ett personen att äta på grund av hunger fungerar inte. Det blir bara ett jobbigt lidande.
Något annat som man också ska tänka på är att inte ge barnet med den här problematiken dåligt samvete. Tyvärr gör man nog det utan att ens tänka på det. ”Snälla smaka för mammas skull!” eller ”Om du äter det här så får du en present sen!” Kanske känner du igen dig? Javisst är det vanligt att man i ren frustration gör så här, även jag har gjort det. Men i det läget ger du automatiskt barnet ett dåligt samvete, för de klarar oftast inte av det. Annars lider de något fruktansvärt mycket för att göra oss nöjda och glada. Rent psykologiskt är det inte bra för barnet och det kan även leda till andra problem.
Jag skulle visst kunna skriva en hel bok om det här. Men jag lever med detta dagligen och jag har genom åren lärt mig att leva med det. Jag har också övertygat läkare om att ta problemet på allvar utan att nödvändigtvis ha en autismspektrumdiagnos. När jag krigade som mest för att bli hörd och få hjälp så sa jag till och med till läkaren ”Snälla hitta någon slags autism på mitt barn får då får vi hjälp!” Så ska det inte behöva vara. Idag har vi en god relation och vi får den hjälp vi behöver.
(Vill ni läsa mera om selektiv ätovilja/ARFID så kan ni kika under mina kategorier)
Nog om det just nu, Mathilde är så pepp på att lära sig läsa och skriva. Hon älskar skolan och är väldigt glad över alla sina nya vänner. Och hallå, han har en fröken helt plötsligen! Ni fattar ju grejen va? Det är såååå stort
Vi köpte hem nya skolstartkit innan skolan började, och en ny bok som ska hjälpa Mathilde att lära sig läsa. Boken var väldigt bra.
Tänk att de har blivit så stora barnen. EmmyLou har börjat årskurs 3 och är nu störst på lågstadiet. Tuvis i 5:an, Charlie och Colin har börjat i högstadiet. Adam i årskurs 9 och Engla-Freja går på gymnasiet.
Amadeus är numera överallt, bokstavligen talat. Han går, springer och klättrar. Igår lärde han sig klättra upp i våran säng och den är ganska hög. Soffan är inte heller några problem att ta sig upp i. Mammas rygg är väldigt rolig att klättra upp på. Men jag kan inte rekommendera att leka häst, det gör förbaskat ont i benen efter en stund
Men så länge han är nöjd den lille prinsen. Och han är oftast nöjd och väldigt glad. Han har många som ger honom uppmärksamhet.
Nu ska vi klä på oss och ta en promenad till fotbollsplanen. Colin har match idag och vi ska heja på. Efter det har Adam fotbollsträning så vi kanske stannar kvar en liten stund och tittar på honom.
Undersökningarna idag gick bra för Adam, men det var tufft! Efter en timmas cykling så var han helt slut och låg och flämtade på britsen.
Jag skriver mera om det imorgon Ta hand om er så länge!
Kram / Madeleine
