Har jag någon gång berättat att jag omges av helt otrolig människor? Ja jag vet jag har berättat det många gånger, och jag kommer säkert berätta det många många fler gånger. Tacksam över dom alla. Det är inte många jag släpper inpå livet så nära men det finns några få och de vill jag hylla och överösa med så mycket kärlek jag bara kan.
Jag har vänner sen barndomen som jag fortfarande står väldigt nära och jag har genom åren också fått nya bekantskaper som kommit att bli väldigt goda nära vänner. Många av dom kvinnor, starka kvinnor med olika livsöden och olika berättelser. Jag som alltid har haft flest manliga vänner. De som alltid varit mest okomplicerade och ärliga.
Någonstans i livet så upptäcker kvinnan att livet inte alltid handlar om vem som presterar mest, eller vem som har den mest välsvarvade kroppen, eller vem som får ihop livspusslets alla bitar på bästa sätt. Kort och gott så handlar livet om så mycket mer. Dalai Lama sa något väldigt tänkvärt ”Människan offrar hälsan för att tjäna pengar. Sedan offrar man pengar för att få tillbaka hälsan. Man är så angelägen om sin framtid att man glömmer att leva i nuet, Följden blir att man aldrig lever i nuet och inte heller i framtiden. Man lever som om man aldrig skulle dö och så dör man utan att någonsin ha levt.”
Tänka sig att jag tror att åldern ändå har en väldigt vis påverkan på oss. Man är så inne in i allt och livet pågår hela tiden medan man missar sådant som faktiskt är viktigast av allt! Ungdomen lockar och känslan av att man är odödlig förtränger många gånger andrum och nuet! Jag är är inte speciellt gammal skulle jag vilja påstå men det känns som om jag levt länge. Jag började alldeles för tidigt kanske? Men det har format mig och fått mig att inse saker som jag kanske annars skulle insett mycket senare i livet. Jag blev mamma för arton år sedan, och människor i min ålder och i min omgivning blir föräldrar för första gången nu. När man får vuxna barn så inser man hur fort livet springer iväg.
Därför är det så väldigt viktigt att uppskatta nuet och vännerna man har i sin närhet. Hat, maktkamp, kroppshets, karriärhets, stress och annan negativ energi som upptar många timmar utav människors liv är bortkastad tid. Det finns trots allt ingen som vinner den bästa titeln i någon av kategorierna. Vi är nakna, ser likadana ut inuti och kallas alla för människor. Vi är alla olika men lika värda.
Sen väljer människan såklart sina olika vägar men för det ska inga dömas.
Tänk så många gånger jag träffat på den förutfattade meningen. Jag var femton och blev mamma. Jag valde att skapa en stor familj med olika pappor till mina barn, jag valde dessutom att bli något offentlig, jag valde att upprepade gånger medverka i tv. Det är verkligen att skilja sig från de förutbestämda osynliga samhällslagarna. Är jag kontroversiell eller är bara normerna helt åt helvete fel?
Jag är den jag är, säger vad jag tycker och tänker och gör det jag mår bra av. Utan några som helst jantelagar så gör jag det och det tänker jag inte be om ursäkt för.
För det har med insikten att göra, ingen annan i hela universum kan styra över mig, eller dig eller någon. Det ligger hos oss alla, vi måste bara komma på det.
Föräldraskapet är även det en stor prövning där man lär så länge man lever. Balansgången mellan kärlek och egoism i en relation till ett barn är enligt mig en av det svåraste sakerna. Man vill ge sitt barn allt, allt som man kan sätta ord på och lite till. Jag har levt med det, bejakat och hållt fast. I en relationer där barnet hamnat mitt emellan i en separation. Att se sitt barn bli köpt med materiella ting, att se sitt barn få genomlida en inre kamp pga av föräldrars egoism. Att själv komma på att man är precis lika dum och på något sätt också försöka köpa tillbaka sitt barn. Att backa och inte ta en kamp för barnets skull men att ändå bli den dåliga föräldern som inte bryr sig. Det är en inre kamp som ingen ser och förstår sig på om de inte varit i samma situation.
”Nej mamma följ inte med på utvecklingssamtalet, pappa vill inte det och jag fick inte berätta när det skulle vara egentligen”
I vissa stunder innan insikten är där så kändes det som man lika gärna hellre tog en käftsmäll! Man är tyst och vet inte vem man ska prata med om det, nästan lite självdestruktivt. Som mamma så kommer jag alltid finnas där och jag är helt säker på att alla andra föräldrar känner exakt likadant för sina barn. Det här är ingen lätt sak för mig att skriva om men jag har i många år mått fruktansvärt dåligt över det och nu har jag bestämt mig för att inte göra det längre. Jag ska komma över det och leva i nuet. Jag har fört dagbok över situationer, läst om och om igen. Gråtit och bearbetat. Tagit många hårda ord och anklagelser över att inte finnas till. Men i själva verket har jag varit här hela tiden och gjort allt jag kunnat.
Någon gång under mitt vuxna liv så kom jag på mig själv med att bearbeta saker genom mitt skapande. När jag tänker efter så har det funnits med mig sedan jag var riktigt liten egentligen. Genom musiken och tonerna. Senare genom pennan och färgerna och till slut genom fotograferandet. I allt tufft som man inte alltid delar med sig av har det många gånger också kommit något riktigt vackert.
Det var lite såhär det började när jag bestämde mig för att omvandla det negativa till det positiva. Jag är trots allt en väldigt glad person. Jag har många i min närhet som är helt fantastiska, och jag har många i min närhet som jag skulle vilja kalla för ”Starka Kvinnor” som också gått igenom något som de bearbetar eller har bearbetat. Eller tagit dom dit de befinner sig idag.
Det jag vill göra för dom är precis vad de gör för mig och det är något som vi alla kvinnor borde göra för varandra.
Höja, uppmuntra och respektera!
Jag kommer att dela med mig av dessa starka vackra kvinnor i en fotografisk utställning som faktiskt just kommer att heta ”Starka Kvinnor” och jag hoppas och skulle bli väldigt glad över om ni skulle vilja komma!
Kram / Madeleine
