Jo denna dag gick fort. Och faktiskt har den varit riktigt bra. Adam har inte fått några ”attacker” och det känns bara underbart. Hoppas dom försvinner nu och aldrig mer kommer tillbaka.

Tog ett varv med dammsugaren under eftermiddagen, hm, gick inget vidare så Micke fick avsluta det jag påbörjat. Så fort jag anstränger mig så kommer värkarna, SUCK! Ska man inte kunna dammsuga för sjutton?

Men jag tog mig en liten promenad upp till mamma som var inlagd på sjukhuset för en mindre operation. Det hade gått bra. Men ajabaja det räckte tydligen det med för att få igång det i magen, ännu mera värkar. Väl hemma igen, då jag fått varva ner så kändes det bättre. Och tur var väl det. För nu kom fotografen Jeppe, tror hans namn var så. Herreguud vet inte riktigt hur det står till där uppe i knoppen, känner mig bara disorienterad. Minnet sviker, och jag är bara jäkligt snurrig. Kan det vara något som kommer med graviditeten? Hur som helst, efter ca 40minuter så var han klar, hoppas han blev nöjd.

Nu skulle vi träffa reporten Nina som blivit lite vilsen, men med hjälp av gpsen så kom hon till slut hit. Vi pratade i sådär 2 timmar, och min underbara make fick underhålla barnen samtidigt som han lagade mat. Så det kändes mycket lyxigt att kunna sätta sig vid dukat bord när intervjun var avklarad.

 

Tog faktiskt kort på magen idag. Javisst. Tänkte jag måste ju få se om jag verkligen är sådär stor som jag känner mig. Frågar Micke men han säger bara ”älskling du är alltid vacker”. Ja men det var ju inte det jag fågade för tusan juh. Bävar för hur S T O R jag verkligen kommer bli.

Jag växer så det knakar. Men fortfarande så har vi inte några namn till grabbarna. Namnen vi hitills skrapat fram är Troy och Tristan, Melker och Måns eller kanske Gösta och Gustav. Ja vi har ingen aning. Svårt det där, men så säger folk att det ser ni när de kommer vad dom ska heta. Jaså? William fick heta bebban i nästan 1 år, sen fick jag ett brev hem från skattemyndigheten att jag var tvungen att välja ett namn annars skulle jag få böta 2000kr minsann. Vi fortsätter fundera…

Nu blir det kvällsmys med minstingen som numera ligger hos mamma varenda natt

Är uppretad. Över mycket. Kan det bero på att jag har en del som snurrar i kolat?

Jag och hjärtat tjaffsade igår, och jo såklart jag vet att ”detta” även är jobbigt för honom. Skillnaden är väl att han jobbar, och jag är gravid. Jag bär på en hel del hormoner som får mig ur balans, en hel del extra kilon, ska jag fortsätta? Nää men jag är alltså bara fruktansvärt gravid med diverse extra åkommor, givetvis :-S Och jag blir sååå trött. Det blir liksom lite mycket ibland med allt och då vill man ju såklart att ens make ska vara där och plocka upp efter en, ja, utan att man ska behöva be om det liksom. För oss kvinnor är väl vissa saker självklara!? Men puss puss hoppas det är överspelat nu…

Adam höll sig ganska ”normal” igår JIPPI inga jätte otrevliga ”attacker” SKÖNT!

Till något annat som trycker mig. Min sons ursäkta JÄVLA skola. Ja det kan låta hårt. Men om jag berättade allt som vi råkat ut för på den skolan så skulle nog många lyfta på¨ögonbrynet. Och detta är problem som INTE är nya utan som har varit i flera år. Detta handlar om Victors skolgång. Jag har inget att invända mot själva utbildningen, Victors fröken är otroligt duktig i det hon gör. Och på något sätt så verkar hon nå ut till barnen på ett alldeles lysande sätt, och alla i klassen gillar henne jätte mycket. Och för våran del så har hon verkligen varit ett stöd under vissa situationer. Jag kan däremot slänga en hel del negativ ”skit” på andra.

För att förklara utan att bli för personlig. Under flera år har det varit oroligt i klassen pga av ”bråkstakar” Victor en av dom. Och med det vill jag passa på att säga att Victor aldrig haft svårt för sig i skolan, tvärtom, han har HÖGA betyg och resultat i det mesta. Alltså han klarar sig och är en smart kille. Nu kan jag inte svara på hur det är för de andra pojkarna. Men problemen har alltså inget med att göra att det är svårt i skolan för Victors del. Nej det handlar om tuff attityd, ”regelbrott”, ja pojkbus över lag. Detta är ju givetvis inte okej. Och för att bäst förklara detta för dessa pojkar är ju att markant visa vad som är rätt och fel. Detta måste ju också göras på ett korrekt sätt. Och där har det i MÅNGA fall gått fel. Ena gången bestraffas alla kollektivt, andra gången bestraffas enbart en osv. Barnen känner sig förvirrade helt enkelt. För om regler ska finnas så ska dom oxå följas av ALLA. Har jag fel? Och om nu skolan känner att de inte klarar av vissa situationer så måste väl resurser sättas in? Men nej, pengar till detta finns inte. Och låt mig också få berätta att det är många gånger Victor fått skulden då han inte ens varit i skolan när det blivit trubbel. Detta har en elevassistent berättat för oss. Så det är inget som är påhittat. Tyvärr har han fått en ”stämpel” bland de flesta i personalen. Bråk=Victor. Det är ju befängt. Stackarn känner sig kränkt. Och när vi förklarar detta för rektorn så blir vi bemötta med att, ”det var då, nu blickar vi framåt” Men om man inte kan släppa det som varit? Om man ältar, och faktiskt tycker att det är förjäkligt rent ut sagt, hur gör man då? I ett samtal med rektorn så säger han ”det kanske är du som påminner honom om det”? Ja men absolut, visst vill jag påminna min son om det han ältar och mår dåligt över. SJUKT! Hur fan kan man ens säga så? Nej skolan vägrar erkänna att de handlat fel, och vill bara poängtera att ”allt vi gör för Victor är för hans skull, och vi vill honom bara väl” Och givetvis, lustigt vore det annars. Men det betyder INTE att allt är glömt och förlåtet. Victor måste ju dock ”kamma till sig” och sköta sig, absolut. Men skolan måste då främja till det också. Rektorn frågade mig vad kan du göra för din sons skull? Jag gör allt jag kan, jag är aktiv på hans msn, (inte populärt) jag medverkar på discon, (inte populärt) jag har en närmare kontakt med Victors kompisar, (inte heller populärt) man kan alltså säga att jag lägger mig i överallt. Vi stödjer honom i alla idrotter och skjutsar etc. Med andra ord, jag ger honom 100% kanske lite mera än andra föräldrar skulle jag vilja säga. Och victors kompisar verkar tycka att jag är helt okay. Och många gånger får jag höra att ”du måste vara världens häftigaste morsa” Och kanske tycker dom det när även jag kan sänka mig till deras nivå och rocka gärnet på vardagsrumsbordet, inte till Victors belåtenhet, INTE. Fast egentligen tror jag han tycker det är ganska roligt, men att erkänna det är ju som att typ ”feeetdö” 🙂 Och många av dessa kompisar känner sig bekväma med att vara ärliga inför mig, Victor är det ALLTID. Och nej jag är INTE naiv eller blåögd, han är verkligen ALLTID ärlig. På gott och på ont? Det kanske är därför han alltid får skulden med, han erkänner allt. Och jag vet saker om andras barn som skulle få andras föräldrar att bli blåa i ansiktet. Så jajemän jag är en väldigt aktiv morsa. Men det ska ni veta, att jag ska inte tro något…

”Du är INTE unik, du gör INTE mer för ditt barn än andra föräldrar”

Detta är vad rektorn säger till mig under mötet, och med en väldigt ogillande röst. Misstänker starkt att han faktiskt ville trycka ner mitt föräldrarskap. Mycket psykologiskt. Och om det nu är så att tonen är denna gentemot barnen också, då kan jag förstå att det brister. Alltså jag ifrågasätter kompetensen på denna skola. Jag skulle kunna dra upp hur många situationer som helst, helt absurda rent av.

Det sista som hänt i skolan var Victor faktiskt INTE inblandad i. Men jag kan säga som så med respekt för denna person och dennes familj. Att det nu har gått så långt att skolan överväger att göra en polisanmälan mot denna person pga våld mot skolpersonal. (Vi pratar om barn som är 11år). Då det upprepade gånger kommit in klagomål emot denna lärares uppträdande mot dessa barn. Har det inte blivit någon utredning. Väntade väl bara på att detta skulle inträffa till sist. Tråkigt att det ska behöva gå så långt. Men det kanske blir ett fall för skolinspektionen!?   

Och kanske så slipper vi föräldrar sen att behöva komma till skolan och hämta barnen flera gånger i veckan pga att personalen och eleverna inte kan sammarbeta i skolan. Enklast kan ju tyckas vara att skicka hem barnen. Trots att skolans kurator sitter och intalar barnen att det faktiskt är skolplikt och att polisen kommer och hämtar dom om dom inte skulle vara i skolan. Fick ni ihop den ekvationen? Märkligt.

Hur som helst jag är bara uppretad. Till råga på allt så försov jag mig i morse. Var vaken ett antal gånger inatt. Låg och lyssnade på Adam. Tittade på klockan runt 05, eh jag försöker väl somna då, och jajemän det gjorde jag. Vaknade 07.50 SHIT, upp ur sängen halvägs upp i trappen ”VIIIICTOOOOR VAKNA”. Fixa till lite frukost, sen det vanliga, sköt dig nu, tänk på vad mamma har sagt bla bla bla. 08.05 var han på väg. Och jag helt yr i huvudet. Smög in i sängen igen, kröp ner brevid Adam. Åh så glad han blev. Sparkade på Micke, en gång, två gånger och tre gånger. Sen var det hans tur att stressa. Nåja tur dessa dagar inte kommer alltför ofta. Även jag kan misslyckas.

Nu ska jag ta mig i kragen och få lite gjort här, sen ska jag gå upp till sjukhuset för att hälsa på lilla mamma som opererat sig nu på morgonen.

Hoppas dagen flyter…

Alltså jag sitter här och funderar… Familjen är ju på gång att bli större, dessutom hör till familjen två hundar. Och frågan är nu kommer vi hinna med? Känner som det är nu att tiden tryter då Adam är ”sjuk” och jag fetgravid. Det kommer väl bli bättre såklart. När vi vet vad som orsakar Adams mystiska sjukdoms”attacker” och när jag återfått min kropp. Men då har vi ju helt plötsligt tvillingar att förgylla dagarna med.

Alltså missförstå mig rätt vi älskar våra dogs, de är verkligen något extra. Mr Devil 3½ år och är världens coolaste. Han är såå lydig och smart. Han är en gatukorsning som vi hittade på blocket, ingen ville ha honom och de skulle väl mer eller mindre ta bort honom om ingen ville ha honom. Jag kunde inte låta bli… Denna labb/collie blandning behöver ju en hel del motion och promenader, kommer vi fixa det? Det andra är en liten ”råtta” eller rättare sagt världens minsta hund, en chihuahua. Hon kräver dock inte lika mycket motion, vilket är bra iofs. Men hon är liten så man måste ju ha ett extra öga med så ingen av barnen kör över henne med bobbycaren 😉 Och hon är verkligen en liten ”donna” som älskar att få åka med i sina handväskor. Så två olika hundar till två olika personligheter kan man säga.

Hur som helst är frågan splittrad. Vad ska vi göra?

 

Måndag. Känner att det blir allt färre blogginlägg. Försöker ta mig ork till att skriva men oron och situationen gör det svårt. Jag brukar dock känna det avslappnande att just skriva när jag inte mår så bra, men nu känns det bara tungt.

Förra veckan fredag så begav vi oss till us Linköping för att få Adams sömn EEG. Och jag var fast besluten om att jag inte ville att Adam skulle bli sövd. Ville hellre undvika det om det gick, och vi hade tur.

”Nej Adam ska INTE sövas” det var det första jag sa när vi kom in i undersökningsrummet. Jag såg på den ena sköterskan att hon tittade med en undrande blick på mig, typ jaja lycka till, vi har inte hela dagen på oss. När väl alla elektroner satt fast på Adams lilla huvud så satte vi honom i stolen, och vi brevid. Vi släckte ljuset och Adam somnade. Vilken lättnad! Och vi var sååå stolta över våran lilla prins. I ca 20 minuter fick han sova, sen var det dax att väcka honom för att även få lite vaken EEG. Adam tittade på oss precis som om han undrade vad vi egentligen höll på med. Ena stunden får jag inte sova, andra ska jag sova och sen ska jag vakna igen precis när jag somnat. Lite förvirrad.

Men så skönt att det är gjort nu. Och Adam var mycket belåten när han fick sin kära nappflaska med vatten. Sköterskan var imponerad, hon förstod inte att det kunnat gå så bra med tanke på Adam är så liten. Och hon även hon var mycket nöjd med att Adam somnat utan att behöva bli sövd, då provresultaten kan visa sig vara mer tillförlitligt om patienten i fråga kan somna av sig själv. Så nu är det bara att vänta på svar.

Efter besöket hos neurologen så passade vi på att besöka våran vän S som ligger inlagd på BB. Som jag nämnt tidigare så ska vi ha barn samtidigt, så vi brukar prata en del om våra ”gravbekymmer” och gnälla en del över våra karlar 🙂 Hon ligger inne pga att moderkakan ligger fel, så hon får en del ovälkommna blödningar. Stackars S jag tänker verkligen på dig! Det blev en kortvisit, men såklart så tittade vi in när vi ändå befann oss i huset. Adam till sin belåtenhet sprang omkring och rockade och pappa genomsvett efter.

När det var dax att bege sig för att hämta resten av trollungarna så hade Adam somnat, stackarn, han hade inte fått någon direkt sömn sen 06.00 på morgonen ja förutom de korta 20 minuter han sov hos neurologen.

Och äntligen var vi på väg hem.

Lördagen handlade om hockey precis som varje helg oftast gör. Hela familjen skulle åka med Victor för att heja på honom då han skulle möta Vita Hästen i Norrköping. Men jag kände mig inget vidare faktiskt. Sjukligt trött. Ville bara sova. Så Micke och Victor fick åka själva. Och då händer det igen.

Adam blir dålig. Han liksom tittar på mig och ögonen bara snurrar. Tar sig för huvudet precis som man kan göra om man slagit sig. Mitt under leken bara sådär. PANIK. Tar upp honom och han lägger sig över min axel och håller hårt i min tröja. Adam precis genomsvett och mamma med. Vi går in i badrummet, jag baddar av honom med lite kallt vatten och pratar med honom lugnt. Det tar ett tag men sedan börjar han bli sig själv och vi fortsätter leka. Men då händer det igen… Tusen tankar, vad är det för fel??????

Denna gång efter att Adam sakta fått hämta sig så vill jag inte att han ska fortsätta leka utan bara ta det lite lugnt. Så jag hoppar in i duschen med honom, det bästa han vet.

Nu kommer Micke och Victor hem.

Adam blir jätte glad över att se pappa och storebror. Men han är fortfarande väldigt slö. Jag tar med mig Adam in i sängen. Vi myser, Adam ligger länge och tittar på mig, klappar mig försiktigt på kinden precis som han förstår att mamma är orolig. Till slut somnar han i min famn, och jag lägger ner honom på kudden. Jag ligger kvar, vill inte lämna honom. Vill vara stark men jag kan inte, jag somnar med tårarna i ögonen.

Söndagen som kom hade diverse olika planer. På morgonen skulle vi på dop i Linköping hos min svägerska, och eftermiddagen skulle fyllas med ännu mera hockey. Vi valde att ställa in vissa planer och bara tänka på oss. Inte minst för Adams välbefinnande men även för min skulle då bebisarna i magen påminner mig om deras existens genom inte allt för trevliga värkar. Och det skulle verkligen komma väldigt olägligt just nu, om de två små grabbarna valde att komma nu. Jag kniper.

Även söndagskvällen skulle komma att bestå av otrevliga ”attacker”. Och det är verkligen bara så jobbigt just nu. Väntar ivrigt på att läkaren ska höra av sig.

Väntar….

Fredag. Morgonen började super bra, NOT!!! En liten tjeja som kissat i sängen, och inte vilken säng som helst, NEJ utan våran. Detta händer aldrig annars men just denna morgon så skulle det ske. Eftersom Adam ska göra sin sömnEEG idag så valde vi att väcka honom tidigt imorse för att slippa söva honom, för kan han somna självmant så slipper vi söva. Och kan vi undvika det så gör vi givetvis det. Så upp med tuppen.

Kl 09.00 var jag hos min doktor på mödravården för en liten koll. Och nu är det bara att knipa. Läser på sjukintyget ”Hotad förtidsbörd” Har inte ”tid” att tänka på det just nu, allt var okej förövrigt.

Nu har kidsen käkat lite mellis här och vi ska hoppa i ytterkläderna för att bege oss in till Linköping och us. Och jag ska göra allt för att hålla min ettåring vaken hela resan in.

Hoppas det går bra…

 

 

Alla mina fina ungar… Ni gör mig sååå GLAD!